Tvungen eller självförvållad bostadsnödarbetarbefolkningen, direkt orsakad av ett hårt ekonomiskt tvång och i vad mån är bostadsnöden i stället självförvållad, d. v. s. beroende icke på fattigdom utan på bristande intresse för bostadshygien och på dåliga bostadsvanor överhuvudtaget. Trångboddheten är i båda fallen ett lika allvarligt socialt ont, framför allt i den mån dessa familjer ha barn. Men särskiljandet av de två arterna av bostadsnöd efter deras orsak är lika fullt viktig, icke minst ur socialpolitisk synpunkt. För att råda bot på bostadsnöden måste nämligen samhället i förra fallet träda emellan även genom en (tillräckligt stor) bostadssubvention, medan i senare fallet bostadsnöden måste mötas genom upplysning och genom hälsovårds- och barnavårdsregler, vilka förändra och i nödfall för barnens skull tvångsvis bryta de socialt skadliga vanorna.
Mellan dessa båda slag av orsaker till bostadsnöd har nu särskilt under efterkrigstiden rått en ödesdiger växelverkan beroende på hyresutvecklingen. Hyrorna ha oavbrutet stegrats ända intill världskrisen, varunder en svag tendens till sänkning kunnat skönjas. Om hyresnivån just vid ingången till kriget sättes till 100, skulle den 1923 ha stegrats till 169 (ett liknande indextal för samtliga levnadskostnader visar då 177 och för livsmedel 163). Därefter ha levnadskostnaderna oavbrutet befunnit sig i fallande och nådde i fjol ned till 154 (för livsmedel blott 121), medan samtidigt hyrorna fortsatt att stiga till 206 år 1932, varefter de dock fallit ehuru blott till 203 år 1933. Fram till 1923 var nu byggnadsverksamheten mycket liten, och en förbättrad bostadsstandard var redan av hänsyn till den s. k. bostadsbristen omöjlig att förverkliga. Därefter kom visserligen byggnadsverksamheten i gång, men de stadigt stigande hyrorna ställde sig hindrande i vägen för de tendenser, som även i arbetarklassen gjorde sig gällande att låta den stegrade reallönen till dels ta sig uttryck i en förbättrad utrymmesstandard.
I takt med hyrorna stego fastighetsvärdena. Trots det
