Den stora fastighetssvindelnfull tillämpning, har den det å bostadsmarknaden i de stora städerna. Detta anmärkt i förbigående.
De stadigt stigande hyrorna ha således till stor del hejdat ansatserna till en stegrad utrymmesstandard för arbetarklassens familjer. De ha därvid haft en psykologisk verkan även utöver den reellt motiverade: det är alltid svårt att få konsumtionen att utvidgas av en vara som stiger i pris, även om inkomsterna skulle räcka till. Bostadsvanorna höra dessutom till de mest konservativa. Vissa undersökningar i Göteborg och Lund[1] ha ställt det sannolikt att visserligen icke all men en väsentlig del av trångboddheten är självförvållad, d. v. s. bottnar i ett från social synpunkt felaktigt konsumtionsval och icke i fattigdom. Bostadssociala utredningens statistiska undersökning är upplagd i syfte att mera allmänt belysa detta viktiga problem. De preliminärt bearbetade uppgifterna från vissa städer synas bekräfta hypotesen.
I göteborgsutredningen framhålles såsom en förklaring till den även i förhållande till familjeinkomsten låga bostadsstandard, som utmärker den självförvållade trångboddheten, framför allt arbetslöshetsrisken och överhuvudtaget den brist på ekonomisk trygghet, som trycker en stor del av arbetarklassen. Men där göres även ett annat påpekande av stor vikt för just det här avhandlade problemet. De relativt goda inkomster, som i och för sig skulle medgiva en förbättrad bostadsstandard fastän så icke blir fallet, tillhöra i regel familjer med många i föräldrahemmet boende vuxna barn, som ha egna inkomster. Dessa vuxna barn med egna inkomster bruka väl vanligen betala något för sig i hemmet, men dessa bidrag till den gemensamma hushållningen i föräldrahemmet synas vara otillräckliga. Det skulle i dylika fall icke blott vara de dåliga hemförhållandena som driva ungdomen ut i ett kostsamt och ofta nedbrytande uteliv, utan på samma gång det dyrbara utelivet, som förhindrar uppehållandet av ett tillfredsställande hem- och
- ↑ Se nedan noterna sid. 230 och 236.
