reform av hela socialstatistiken, vars förberedande icke utan våda kan uppskjutas.
Önskemål om reformer förbättra emellertid icke det närvarande läget. När vi nu gå att uttala oss om näringsstandarden i de mindre bemedlade familjerna i vårt land, äro vi därför icke så väl rustade som önskligt vore. så mycket är dock säkert, att den bekväma föreställningen om att svält icke förekommer i vårt land är oriktig, i synnerhet för barnens del. Provinsialläkarnas rapporter bruka understundom vara rätt vältaliga i detta hänseende. Socialt insiktsfulla skolmän ha även en bestämd uppfattning om de ofta förekommande bristerna i barnens näringsstandard. På sistone har, som redan sagts, norrlandsundersökningen givit frågan en bjärt belysning. I nämnda undersökning framhålles det uttryckligen, att de konstaterade oegentligheterna icke äro utmärkande blott för norrländska förhållanden utan tämligen typiska för stora socialgrupper överallt i landet.
Brister i fråga om näringsstandarden äro desto svårare att avhjälpa för de enskilda fattiga familjerna, eftersom utgifterna för föda äro en så väsentlig del av hela budgeten i alla mindre bemedlade hushåll och i allmänhet en desto större del, ju mindre inkomsten är. Det finns med andra ord inte så mycket annat att spara på om näringsstandarden är otillräcklig. Den s. k. livsmedelsprocenten brukar rentav användas såsom ett av de bästa måtten på levnadsstandardens höjd, varvid ett högt procenttal för livsmedelskostnadernas andel av totala inkomsten betecknar låg levnadsstandard och tvärtom.
För de i 1923 års levnadskostnadsundersökning studerade utvalda och relativt välställda hushållen utgjorde den genomsnittliga livsmedelsprocenten för arbetare 45,5, för lägre tjänstemän (varibland ett flertal icke kroppsarbetande) 39,5, medan motsvarande tal för medelklasshushåll blott var 26,9.[1]
Ännu
- ↑ Den genomsnittliga livsmedelsprocenten för industriarbetar- och lägre tjänstemannaklasserna ihopslagna var 1923 42,6. Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsen ge de till ungefär hälften bearbetade hushållsböckerna för 1932-33 följande livsmedelsprocenttal: för industriarbetar- och lägre tjänstemannaklasserna tillsammantagna 35,3 och för medelklassen 23,4. Livsmedelsprocenten för de förstnämnda skulle alltså nedgått mycket kraftigt under det sista decenniet. Den reala levnadsstandardstegringen såsom helhet uppgår till omkring 13%, vilket motsvarar den allmänna uppfattning man får från löne- och levnadskostnadsstatistiken. På grund av nedgången i levnadskostnader skulle den 1923 till 3,810:90 kronor uppgående sammanlagda familjeinkomsten per normalhushåll inom de båda socialklasserna sammanslagna blott ha behövt uppgå till 3,292:60 kronor 1933 för uppehållandet av en levnadsstandard motsvarande 1923 års genomsnittliga konsumtionsbudget. Då inom levnadskostnaderna livsmedelsprisen fallit starkt (medan i synnerhet hyrorna kraftigt stegrats) skulle inom en dylik oförändrad realinkomst livsmedelsprocenten ha sjunkit till 36,9. Nedgången av livsmedelsprocenten från 42,6 till (den fiktiva) 36,9 skulle därför direkt sammanhänga med livsmedelsprisens fall och icke i och för sig indicera en stegrad real standard. Nu har den genomsnittliga familjeinkomsten i stället faktiskt varit 3,711:70 kronor. Av denna realinkomststegring på 419: 10 kronor har blott drygt en femtedel använts för ökade livsmedelsutgifter medan resten använts för andra utgifter, varigenom livsmedelsprocenten nedbringats ända till 35,3. Skillnaden mellan 36,9 och 35,3 (plus verkningarna av vissa omläggningar i livsmedelskonsumtionen även utöver de som bero på den ökade reala livsmedelsutgiften) skulle alltså representera själva standardstegringen. – Uppgifter särskilda för industriarbetar- och lägre tjänstemannaklasserna var för sig och för olika inkomstgrupper inom dessa ha ännu icke kalkylerats.
