ettbarnsfamiljerna); för arbetarfamiljer med en livsmedelsprocent av över 60 är antalet konsumtionsenheter i genomsnitt över dubbelt så stort, vilket, då barn blott räknas som bråkdelar av konsumtionsenheter, betyder familjer med relativt stora barnkullar. Medan således livsmedelsprocenten kraftigt stiger, i den mån barnantalet ökas och inkomsten minskas, så sjunker däremot den per konsumtionsenhet för livsmedel utgivna absoluta utgiftssumman, som motsvarar denna procent. Denna utgiftssumma sjunker till genomsnittligt mycket mindre än hälften, om man går från arbetarfamiljer i högsta inkomstklassen till familjer i den lägsta: från 791 kronor per konsumtionsenhet i den högsta till 372 kronor i den lägsta. I dessa tal kan man tydligt utläsa både de försakelser av annan konsumtion, vartill barnalstring föranleder, och kanske även få en föreställning om hur svårt och ofta hur omöjligt det måste vara att upprätthålla en tillfredsställande näringsstandard, när barnantalet växer och familjen blir stor, allra helst om inkomsten är liten. Från den nu pågående levnadskostnadsundersökningen äro icke ens preliminära siffror beräknade för livsmedelsutgifternas förhållande till barnantal och familjeinkomst, men det uppgives att de allmänna relationer, som här påvisats, fortfarande synas gälla.
För landsbygdens arbetarbefolkning ställer sig livsmedelsprocenten i allmänhet än högre. Enligt 1920 års undersökning utgjorde den för de däri undersökta familjerna i genomsnitt 62 och steg rentav för torparfamiljerna till 66,6, en oerhört hög procentsiffra. Även här kunna vi iakttaga samma förhållande, att ju fattigare en familj är och ju större dess barnantal är, desto sämre blir näringsbehovet tillfredsställt, trots att en större del av inkomsten då användes till livsmedel. Från högsta inkomstklass till lägsta stiger livsmedelsprocenten från 48,7 till 66,9, samtidigt som livsmedelsutgifterna per konsumtionsenhet sjunka med 45%. Grupperas familjerna efter storlek med i genomsnitt 2,06 och 5,12 konsumtionsenheter i yttergrupperna
