Ungdomsarbetslöshetenfrån omkring 1924 till 1930, som föregick de sista årens ekonomiska världskris, höll sig arbetslösheten kring 10-12%. Dessa års relativt låga arbetslöshetstal, som i sin tur överstego förkrigstidens betydligt,[1] stå nu för oss såsom ett eftersträvansvärt ideal, men det är av olika skäl tämligen klart, att även om den pågående konjunkturförbättringen ytterligare skulle fortskrida, ha vi mycket små utsikter att ens för en kortare period av ett par år komma ner till en så låg arbetslöshet, såvida icke en kraftig produktionspolitik inledes. Det är här vidare att märka, att fackföreningstalen i så måtto äro minimital, som en hel del arbetare just på grund av ihållande allmän arbetslöshet aldrig bli medlemmar av fackförening. Detta gäller i synnerhet ungdomen – den arbetarungdom, som nu skulle sätta bo och föda barn.
Många unga arbetare komma aldrig in i ordnat förvärvsarbete. Enligt en undersökning av arbetslöshetskommissionens klientel i slutet av november 1933, som då uppgick till sammanlagt 170,203 arbetslösa personer, voro av dessa 4,560 i åldrarna 16-17 år, 17,731 18-20 år och 35,121 21-25 år eller sammanlagt 57,412 arbetslösa i ungdomsåldern, vilket motsvarar 33,8% av hela antalet. [2]
Dessa tal äro dock för små, då ett relativt mycket större antal unga arbetare i synnerhet i åldern 16-18 år icke bli anmälda hos arbetslöshetskommissionen. Under mera normala tider brukar procentuellt sett ungdomsarbetslösheten vara än större. Vid en liknande ehuru ej fullt jämförlig arbetslöshetsräkning 1927 befunnos 40,8% av de arbetslösa vara 25 år eller därunder. 1934 års ungdomsarbetslöshetskommitté skriver på tal härom: "Förhållandet torde sammanhänga därmed, att de yngre och sist anställda arbetarna i regel först avskedas (vid en uppkommande kris). Ju längre en period av arbetslöshet varar, dess mer drabbas även äldre
