visade konsumtionssiffrorna för även de lägsta inkomsttagarna äro därför dock för höga, om de skulle tillämpas på hela mängden av de arbetslösa. I andra hand går arbetslösheten ut över bostadsstandarden. Den är i vanliga fall låg nog förut, men pressas nu ner ytterligare. Fattigvårdsmyndigheterna och arbetslöshetskommittéerna hjälpa härvid ofta till genom att föreskriva en sänkning av bostadsstandarden såsom villkor för hjälp.
Från levnadsstandardsynpunkt är emellertid arbetslösheten av betydelse ej blott såsom en faktisk standardpress, då den inträder. Arbetslösheten är kanske än mer betydelsefull såsom arbetslöshetsrisk. I denna sin egenskap träffar den alla arbetarfamiljer nästan utan undantag. Denna risk att bli fråntagen de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt existens å viss levnadsstandard försvårar en mera långsiktig och rationell konsumtionsplanläggning. Den skapar ett psykologiskt tryck och en allmän osäkerhetskänsla, som verkar förlamande. Och att den höga arbetslöshetsrisken inte precis kan verka befordrande på villigheten att sätta barn till världen är ganska givet. Man har i detta samband att särskilt komma ihåg den tendens som alltmer synes göra sig gällande till stegrad arbetslöshetsrisk i slutet av medelåldern, alltså vid den tid då barnförsörjningsbördan vanligen är störst.
I bondeklassen motsvaras denna arbetslöshetsrisk av de enorma prisrisker, som åtfölja den fortskridande och nu med all sannolikhet för överskådbar framtid permanenta jordbrukskrisen. Upprätthållandet av denna ovisshet om de pris, till vilka bönderna kunna avsätta produkterna av sitt arbete, tjänar i landets produktion och konsumtion icke något förnuftigt intresse. Den omständigheten att bönderna tvingas att uppträda såsom spekulanter på en marknad, som de i alla händelser icke kunna överskåda, kan icke ha till följd att de i något hänseende inrikta sin produktion på ett rationellare sätt.
Det är i detta avseende en grundläggande skillnad mellan prisriskerna och produktionsriskerna. Bonden löper även risker
