har studerat fruktsamheten hos ett antal sinnessjuka kvinnor och funnit, att denna ligger avsevärt lägre än medeltalet för befolkningen i dess helhet.[1]
Någon "degenerationsfara" - åtminstone i avseende å sinnessjukdomar - är befolkningen därför knappast utsatt för ens nu, fastän vi icke ha sterilisering av sinnessjuka. Det ökade antal sinnessjuka, som registreras i statistiken, beror sannolikt på dels att vi nu ha reda på våra sinnessjuka i helt annan omfattning än tidigare och dels - möjligen men mera tvivelaktigt - på att det moderna livet är mera ägnat att utlösa latenta anlag. Men av de skäl som nyss antytts kan man ej heller såsom verkan av steriliseringen förvänta någon väsentlig nedgång av sinnessjukdomarnas vanlighet inom överskådbar framtid.
I viss mån annorlunda ligger det rashygieniska problemet till vad gäller sinnesslöhet. Ärftlighetsgången för sinnesslöhet är visserligen mycket osäkert känd. Man vet inte ens med större bestämdhet vilka former av sinnesslöhet, som verkligen äro arvsbetingade. I viss utsträckning är sinnesslöheten emellertid tydligen ärftlig; uppgifterna växla mellan en femtedel och fyra femtedelar. De arvsbiologiska utsikterna sammanfattas av von Hofsten i allmänna ordalag sålunda: "sterilisering, om den företas i sådan omfattning, att den överhuvud kan tänkas ha någon verkan, måste väntas ha en gynnsam effekt och medföra en verklig tillbakagång av den ärftliga sinnesslöheten, ehuru man knappast kan hoppas att denna skall kunna utrotas". Dessa anlag äro så regelbundet av odisputabelt negativt värde och förekomma så sällan, ja, väl aldrig, i kombination med värdefulla arvsanlag, att en skonsamhet ej heller av dessa skäl kommer att te sig påkallad.
Steriliseringsförfarandet kommer därför med all sannolikhet att mycket oftare tas i bruk mot sinnesslöa. De socialpedagogiska skälen för sterilisering äro ju här även särskilt starka.
- ↑ "Sinnessjukas fruktsamhet" i Nordisk Medicinsk Tidskrift, 1933.
