Sjukhusvården är socialiseradkvalitetsstegrande innebörd. Samhället måste alltmera fullständigt överta ansvaret för sjukdomars botande och sjukdomars förebyggande. Vården måste utsträckas till alla samhällsklasser, måste i ökad utsträckning bli av sjukdomsförebyggande art och måste göras i möjligaste mån kostnadsfri. Hälsans rätta vårdande får ej vara ett önskemål, vars uppfyllande betingas av enskilda familjers ekonomiska resurser. Detta är innebörden i kravet på sjuk- och hälsovårdens socialisering.
Av naturliga skäl har därvid själva sjukvårdens organisation fått komma i första rummet. I själva verket har under de sista decennierna en oavbruten socialisering och samtidigt en utvidgning och förbättring av sjukvården ägt rum. Särskilt utvecklingen av den del av sjukvården, som sker å sjukhus, har varit glädjande snabb i vårt land och gått i bestämd social riktning. Sjukhusorganisationens utbyggande och det offentligas övertagande av större delen av sjukhuskostnaderna har befriat de enskilda familjerna från en stor personlig och ekonomisk börda och har samtidigt effektiviserat själva sjukvården i en grad, som påverkat dödstalen.
Resultatet är, att om någon i vårt land blir sjuk och behöver sjukhusvård, kan han i allmänhet påräkna en tekniskt förstklassig vård till en kostnad, som icke överanstränger familjens ekonomi. Genom sjuk- och olycksfallförsäkring och på andra vägar ha vi samtidigt sökt i viss mån skydda familjen för det inkomstbortfall, som följer med en sjukdom som drabbar familjeförsörjaren. Mycket återstår här ännu att göra, men utvecklingslinjen är klart stakad, och redan nu ha vi skaffat oss en betydligt bättre och billigare sjukhusvård än den som erbjudes de mindre välsituerade i t. ex. de anglosaxiska och de flesta andra länder.
Hela denna utveckling har märkvärdigt nog kunnat genomföras utan alltför stora politiska slitningar. Det har i vårt land mycket länge framstått tämligen klart i alla läger, att sjukhusvården är en samhällets angelägenhet och icke en uppgift
