Den svenska avundsjukan och ensamhetenförstånd och praktisk människokännedom. Allt det fria och flödande i människosjälen blir hämmat och snedvridet.
En nationalkarakteristik är naturligtvis svåråtkomlig för exakt bevisning. Men i detta fall äro erfarenheterna och iakttagelserna tämligen enstämmiga. Den slutsatsen synes ofrånkomlig, att här föreligger en faktisk skiljaktighet mellan oss och andra folk om än både graden och innebörden därav kan vara svår att fixera. Antagligen beror denna asociala, avundsjuka, glädjefattiga och effektivitetshämmande personliga isolering på själva kulturmiljön i vårt land - då är det blott uppfostran som på lång sikt kan göra om oss. Mycket mindre troligt är, att den även är en raspsykologisk arvsföreteelse - kanske beroende på en större utbredning av schizoida egenskaper - men till och med om så skulle vara fallet, kan dess framtonande mildras genom en därpå målmedvetet inriktad uppfostran. Var orsaken än ligger drabbas hem- och skoluppfostran av ett tyngre ansvar än de hittills känt. Och här måste just skolan gå i ledningen och genom att ge utrymme för nya, sociala principer i uppfostran bringa dessa till klart framträdande, så att de därefter kunna verka även inom de mindre yrkesbetonade uppfostrings-miljöerna, främst hemmet.
Det första kravet är därvid, att grupparbete, arbetsfördelning, ömsevis ledning och underordning, gemensam planläggning, hjälpsamhet och hänsynstagande till de andra inom gruppen måste komma till utveckling redan i skolan. Den tävlan, som fortfarande skall ha en plats som sporre i skolarbetet, måste mer och mer bli en tävlan om gruppens, klassens, skolans resultat, ej om de individuella betygen. Huvudsaken är emellertid att samarbetsvanor och naturliga sociala relationer utvecklas såväl inom gruppen, d. v. s. klassen, som i förhållande till ledaren, d. v. s. läraren. Själva anordnandet av skolans sociala liv behöver fördenskull även "demokratiseras" och det spontant sociala odlas.
