Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


sociala livet. Även individuellt och t. o. m. för de särskilt gynnade börjar detta fenomen allt oftare framträda såsom en olycka. Det har således blivit uppenbart, att det inte uteslutande är en tjänst man gör sina barn genom att över deras förmåga pressa in dem i de "högre" yrkena, där de i så fall ofta bli utan sysselsättning eller i alla händelser aldrig vinna den personliga tillfredsställelsen att vara helt i nivå med sitt arbetes krav.

Produktionens demokratisering har därför börjat framstå såsom ett alltmer allmänt omfattat socialt ideal. Längst bort skymtar det klasslösa samhället, där hela den sociala cirkulationen uteslutande är en ren yrkescirkulation. Ett eftersträvansvärt socialt anseende kommer visserligen alltid att förenas med det arbete, som innefattar moment av andras ledande, och möjligtvis behövas även därutöver vissa smärre skillnader i arbetsersättning för att vidmakthålla en socialt önsklig ambition hos medborgarna. Men de nu rådande prestige- och inkomstskillnaderna gå långt utöver vad som kan motiveras av dessa sociala skäl. De ha blivit självändamål, klassintressen och böra med alla medel bortarbetas.

En fortsatt relativ nedpressning av lönerna i överklassyrkena - eller hellre, om man så vill, en fortsatt relativ stegring av lönerna i de "lägre" yrkena, vilket är samma sak - bör därför målmedvetet understödjas. Bland annat av detta skäl bör klasscirkulationen, så länge ännu förutsättningar föreligga för denna synpunkt på yrkesvalet, understödjas. Ty klasscirkulationen arbetar på upphävandet av sin egen förutsättning: klasskillnaden; så bl. a. genom sin verkan att rättvrida lönesystemet. En hämmad klasscirkulation för oss däremot närmare det sociala stånds- och kastväsendet, skärper med andra ord klasskillnaden. Att en hämmad klasscirkulation därtill, liksom varje hinder för all slags yrkescirkulation, sänker den sociala effektiviteten och minskar individernas möjligheter till ett harmoniskt arbetsliv, förstärker slutsatsen ytterligare.