väl att skilja från ett samhällspolitiskt ideal - var i viss mån ändamålsenligt anpassad till gamla tiders produktionsordning och sociala organisation. Familjen var en cell i samhällskroppen; den var i dessa självhushållets dagar en produktionsenhet och samtidigt en konsumtionsenhet. Familjen var ett fullständigt och i viss grad slutet ekonomiskt hushåll. Man hjälptes åt att producera det som man inom familjen skulle konsumera. De olika familjemedlemmarnas arbetsinsatser voro visserligen olika med hänsyn till både tradition och individuell funktionsduglighet, men de voro dock tämligen likvärdiga.
Speciellt i den gamla bondefamiljen var sammanhållningen betingad av arbetsfördelningens nödvändighet: mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade, barnen räfsade och plockade sten, alla togo med visst undanskjutande av andra plikter del i skörden, som betecknade en under kort tid sammanpressad stegring av nödvändigt arbete - detta bara ett exempel på en arbetsfördelning, som i och för sig icke medförde någon maktkoncentration hos ena eller andra parten. Hur arbetet fördelades är därvid oväsentligt med hänsyn till familjestrukturens grundtyp; det har även växlat efter de yttre betingelserna och traditionen i olika trakter och olika tider.
Väsentlig var blott familjens karaktär av produktions- och konsumtionsenhet, varinom viss arbetsfördelning tillämpades. Det patriarkaliska momentet i familjeorganisationen betecknades mest av den något myndiga omsorg, som från de äldres sida lades i dagen och som var sanktionerad av tradition och religion, samt därtill av husfaderns legala maktställning, en makt som före penninghushållets dagar emellertid knappast gjorde sig i högre grad kännbar i det dagliga livet.
Man gör sig ofta alldeles överdrivna föreställningar om husfadersdespotism i denna gamla patriarkaliska familj. I själva verket hade husmodern utrymme för en nästan fullt likvärdig maktutövning, och hon hade i sina produktionsfunktioner en fast grundval för denna makt. Man glömmer vidare, att livet
