Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Barnen i upplösningstidens familjden nu allt mindre produktionsekonomiskt grundade och alltmer ensidigt hos familjefadern lokaliserade familjeauktoriteten - undervisningen övertogs av skolan, hjälpinstitutioner av olika slag växte fram, sjukvård och tandvård började organiseras socialt, viss samhällelig kontroll över familjernas sätt att i olika hänseenden vårda sina barn började utövas o. s. v.

Då samhället så trätt in och undan för undan övertagit makt, ansvar och kostnader för barnen, har även i viss mån den hävdvunna men nu ej längre sakligt välgrundade familjeideologien måst uppluckras. Särskilt uppfattningen om familjens uteslutande myndighet över barnen har måst maka åt sig åtskilligt. Denna ideologiska förändring måste emellertid drivas mycket längre. Starkare ingrepp i det familjeindividuella konsumtionsvalet bli av nöden. Familjens "rätt" att låta barnen bo uselt, att eftersätta deras sunda mathållning och goda fostran, att hindra dem från ett rationellt yrkesval och att förmena dem en ändamålsenlig utbildning får inte längre vara så obegränsad som nu. Men barnens "frigörelse" kan av samhället blott köpas, genom att samhället ikläder sig en allt större del av kostnaden och ansvaret.

Det är för en förändring i denna riktning vi i denna bok talat, och våra argument ha varit befolkningspolitiska, med tyngdpunkt likväl å hänsynen till befolkningens kvalitet och till önskvärdheten av en klassmässig inkomstutjämning. Det visar sig nu att samma slags åtgärder även framstå såsom en rationell nydaning, motiverad av de djupare förändringar i familjens struktur som följt industrialiseringen.

Denna utveckling fram emot en socialt profylaktisk barnavård får därför icke hindras genom falskt individualistiska frihetskrav. Det bör i detta samband observeras, att mycket av det segslitna patos, varmed den "individuella friheten" och det "egna familjeansvaret" försvaras, grundar sig på en sadistisk benägenhet att utsträcka denna "frihet" till en obegränsad och okontrollerad rätt att härska även över andra. En viss slags