vilken kunde riskera att ruinera landets ekonomi och föra familjen mot dess undergång därest han skulle lyckas uppagitera de unga kvinnorna för ett så lättjefullt evangelium.
Vad speciellt gäller barnafödandet och barnavården, så vållade de båda uppgifterna knappast större avbräck i hustruns produktiva liv, eftersom hennes - liksom mannens - arbete ju var förlagt till hemmet eller hemmets närhet. I den mån barnen kunde göra rätt för sig, vilket de redan tidigt kunde, var för övrigt hennes barnafödande ett närmast produktivt inslag i familjens liv, medan det nu alldeles bestämt är ett rent konsumtivt. Barnavården betecknade icke någon mera central del av hustruns gärning. Man får inte glömma, att den tidens barn dels mer skötte sig själva, dels togos om hand av många andra än modern: anförvanter, syskon samt icke minst fadern, som hade betydligt större andel i barnens fostran då än nu.
När industrialiseringen kom och tvingade till förvärvsarbete utom hemmet, var det ganska naturligt att det huvudsakliga ansvaret därför föll på mannen, då ju hustrun faktiskt var mera bunden till hemmet genom den rent fysiologiska moderskaps-funktionen. Barnsängarna voro ganska täta. Så sent som omkring 1880 födde nästan var tredje gift kvinna i åldern 15-45 år barn varje år (nu endast var åttonde). När hustrun närmast av dessa skäl fått hemarbetet på sitt ansvar, bands hon ytterligare till hemmet genom att detta arbete i början industrialiserades och rationaliserades relativt sakta. Det är emellertid väl värt att lägga märke till att det är detta kortvariga övergångsskedes fördelning av arbetsfunktionerna inom familjen, denna sönderfallande patriarkaliska familj, som fått prägla vår mönsterbild av "kvinnans plats är i hemmet" - "kvinnan" här alldeles bestämt tänkt i motsättning till mannen, som ju tidigare dock även han i allmänhet haft sin plats där. Äldre och mera lysande äro inte flertalet av våra konservativa familjeideal.
