övergångsskedets rotlösa, isolerade familj. Den gamla patriarkaliska. familjen var fast förbunden ursprungligen med ätten men sedan med grannfamiljerna, byn, bygden. Den var en integrerande del i ett större helt, och gemenskapen visade sig även i viss produktiv arbetsfördelning och i viss fördelning av plikter och rättigheter mellan familjerna. Det var egentligen först skiftesrörelsen som bröt denna större familj över familjerna genom att splittra byalagen. De enskilda hemmanens ägor samlades individuellt, varvid gårdarna måste placeras ut. Tvånget till samordning i arbetet bortföll och bygatan var ej längre det sociala forum, den tidigare alltid varit. Allmänningarna realiserades; i alla händelser undandrogs mer och mer deras utnyttjande från den by- eller bygdekommunism, som tidigare förhärskat. Samtidigt bröt industrialiseringen och penninghushållningen in. Det skall här icke förnekas, att detta allt på sin tid var tekniskt betingade och därför nödvändiga framsteg i utvecklingens linje. Men dessa förändringar hade ödeläggande verkningar för det gamla bondesamhällets gemensamhetsliv. Det var då som den egenartade form av ytterligt driven bondeindividualism växte fram, vilken vi nu ha att kämpa emot då det gäller att organisera jordbrukarna ekonomiskt. Äldre är inte heller denna art av egocentriskt trångsinne, som nu ofta går och gäller för ett uråldrigt bondekarakteristikum. Bondeindividualismen i denna form är helt enkelt ett övergångsresultat av de gamla samfälligheternas upplösning. Och i landsändar med en seg bondekultur har upplösningen ännu icke fullbordats. I jordbrukarungdomens nya organisationer håller den faktiskt på att åter övervinnas.
Den slags socialpolitik, vi här behandlat, innebär djupast sett blott ett återförande av övergångsskedets socialt isolerade familj till förnyad social gemenskap - låt vara inom ett av den industriella arbetsfördelningen utvidgat samhälle. I denna det dynamiska övergångsskedets ideologiska förvirring står då konservatismen såsom vår motståndare. Konservatismen är nu
