Åsiktskrisen i befolkningsfrågansociologiska, reorganisatoriska problem om familjens framtida gestaltning inom det sociala livet kan det befolkningspolitiska problemet angripas.
Om därför de, vilka se en våda i den sjunkande fruktsamheten, ärligt tänka igenom de sociala sammanhangen och resolut ta konsekvenserna genom att gå in för en barnavårdande socialpolitik på bred front, då möta de förvisso många andra tendenser i tiden, som även styra hän mot en i samma riktning utvidgad socialpolitik. Den idépolitiska optimisten skulle rentav kunna tänka sig en ganska enhetlig nationell ideologi inom befolknings- och socialpolitiken, där de, som redan förut ivrat för socialpolitik, komma från radikalt håll och de, som med nationellt patos ivrat för befolkningstalens uppehållande, komma från konservativt.
Detta vore emellertid sannolikt en ogrundad förhoppning: de ekonomiska intressena äro för starka; i sista hand styra de det politiska ställningstagandet. Vad som kommer att ske - och redan håller på att ske - blir tvärtom, att de konservativt inställdas befolkningspolitiska intresse kommer att mattas inför de socialpolitiska konsekvenserna, medan däremot de radikalas kommer att stiga.
För socialisternas del betyder detta på intet sätt en principiell omvändelse. Genom mer än ett århundrade ha socialismens förkämpar befunnit sig i oavbruten strid med de liberala befolkningsteorierna: först mot den gammalliberala malthusianismens cyniska eländespessimism och därefter mot den nyliberala nymalthusianismens ensidiga preventivmedelsoptimism. För de konservativa blir det betydligt svårare att gå i motsatt riktning och att inför de socialpolitiska kostnadskonsekvenserna ge avkall på sitt gamla intresse för befolkningstalens uppehållande. Det skorrar fortfarande i de mera uppriktiga konservativa fosterlandsvännernas öron, när vissa av deras åsiktsrepresentanter - som ju redan händer - börja uttala sig gillande om emigration och minskad barnavel. I närvarande läge i fråga
