han hävdar, att fosterfördrivning även skulle kunna komma att försvaras med i stort sett samma argument. I dessa hänseenden har utvecklingen givit honom rätt.
Davidsons båda inlägg äro överhuvudtaget präglade av en mycket stor försiktighet. Hans huvudanmärkning mot Wicksell var också egentligen blott den något skolmästaraktiga, att Wicksell inte studerat de gamla auktoriteterna tillräckligt djupt och inte hade nog praktisk erfarenhet för att ha rättighet att yttra sig i en sådan fråga. Wicksell svarade med all rätt, att dessa gamla åsikter inte blevo oriktigare, därför att de råkat bli förkunnade av honom. Överhuvudtaget visade Wicksell ett mycket lättförklarligt missnöje över att Davidson, som borde ha förstått bättre, med allahanda tunna skäl - varibland en hel del här icke berörda uppenbara svepskäl - gav sin framställning en sådan form, att den faktiskt kom att ge stöd även åt hela skaran av ovederhäftiga kritiker.
Isidor Flodström - den sedermera bekante statistikern - tog upp Wicksells arbete från utvecklingsteoretisk synpunkt.[1]
I motsats till flertalet av dennes övriga kritiker godtog Flodström i stort sett hela tankegången om överbefolkning såsom den viktigaste orsaken till fattigdom och därmed till allt slags moraliskt elände och likaledes slutsatsen om födelsebegränsningen såsom det radikala botemedlet. Men han reser den frågan om fattigdomen och överbefolkningen icke fylla ett högre ändamål och om de därför icke böra vidmakthållas. "Hela utvecklingen har ju ständigt fortgått från det lägre till det högre och gör väl det än i dag." Denna utveckling äger rum genom "kampen för tillvaron" och det därur resulterande "naturliga urvalet". "Men om nu barnens antal inom hvarje äktenskap inskränktes till två eller tre, hvarigenom de flesta till mognad ålder komna män och kvinnor sattes i tillfälle att gifta sig och efterlemna afkomlingar, blefve häraf den omedelbara följden, att det
- ↑ "Den Wicksellska frågan" etc., se not 1 sid. 30.
