individ, eftersom det då komme mera av naturkrafter per huvud.
Nu är det, som redan sagts, inte precis den synpunkten, som tränger sig på en vid ett studium av våra ekonomiska förhållanden. Världen tycks sannerligen inte lida av någon brist på naturtillgångar. Det har faktiskt tagit onödigt lång tid, innan vi upptäckte den saken: så fast ha vi dock suttit i de liberala ekonomernas statiska tankegångar. Ännu under efterkrigstiden har det skrivits och diskuterats om den inbillade knappheten på naturkrafter. Och den pågående överflöds- och desorganisationskrisen har påståtts vara paradoxal, vilket den också förvisso är från statisk knapphetssynpunkt men alldeles icke med hänsyn till den tekniska utvecklingens oavbrutet stegrade hastighet.
Under tiden råder det i fruktansvärd utsträckning arbetslöshet och nöd mitt i överflödet och den stegrade produktionskapaciteten. Det brister uppenbarligen någonstädes. Men inte felas det naturkrafter, inte är det för litet naturtillgångar per arbetsför och arbetsvillig arbetare. Snarare brister det i efterfrågan, i "köpkraft", som det i populärt tal heter. Eller för att säga det riktigare och fullständigare: vad vi sakna är en förnuftig och planmässig samhällelig organisation av produktionen och av fördelningen av produktionens resultat. Produktionsmedel ha vi gott om och likaså av rent teknisk kunskap om hur de egentligen skola brukas för att uppehålla och höja vår levnadsstandard. Men själva produktions- och samhällsordningen bemästra vi icke: den är alltjämt vår sämst konstruerade maskin.
Detta påpekande har sin vikt även för befolkningsläran. Felen i den välståndsuppehållande sociala organisationen av vårt ekonomiska liv ha nämligen – från vilken synpunkt man än ser dem och hur man än bedömer dem – mycket litet med folkmängdens storlek att göra. Det sociala organisationsproblemet är lika allvarligt och har i huvudsak samma
