Tendenserna för den närmaste framtiden
Den viktigaste förändringen i den svenska befolkningsutvecklingen under de allra senaste decennierna är tydligen den, att barnalstringen allt fullständigare och inom allt flera socialgrupper blivit avkopplad från driften och kommit under viljans kontroll. Barn äro numera icke så ofta som förr en naturlig följd av könsumgänge, då det vill sig så väl eller så illa. Rätt sannolikt är det visserligen, att barn ofta komma till världen på grund av slarv eller ofullkomliga preventivmedel. Men allt vanligare blir det, att de födas, därför att deras föräldrar önskat det.
Människor tyckas tydligen inte önska så många barn, som de tidigare fått. Därför ha födelsetalen fallit. Att nämligen den sjunkande nativiteten står i detta direkta samband med en ungefär i samma takt utsträckt användning av kontraceptiva metoder – och av fosterfördrivning under redan påbörjat havandeskap – därom råder föga tvivel. Den hypotesen har visserligen framkastats, att ett proportionsvis större antal män och kvinnor nu äro sterila än förr, eller att även de icke sterila kvinnornas fysiologiska befruktningsförmåga är mindre; någon har även framkastat det antagandet, att samlagsfrekvensen skulle vara lägre. Vetenskapliga stöd för dessa hypoteser saknas emellertid, och skillnaden mot förr kan i alla händelser icke ha denna storleksordning.
För att bedöma befolkningsfrågans framtida läge i vårt land under, säg, den närmaste generationen vore det till en början av ett synnerligen stort intresse att kunna bilda sig en föreställning om de aktuella tendenserna i fråga om fruktsamhetens utveckling. Befinna vi oss i ett bottenläge? Kommer fruktsamheten härefter att hålla sig någorlunda konstant eller rentav stigande? Eller kommer den att fortsätta att sjunka?
En mera välgrundad prognos av fruktsamhetsutvecklingen måste i första hand bygga på en analys av hela det komplex
