Nymalthusianernas optimismhändelser av den stora oartikulerade över- och medelklassopinionen, som förr bittert stod dem emot.[1]
Naturligtvis möttes nymalthusianerna ofta av den invändningen, att en nation, som en gång börjat tillämpa födelsekontroll i stor skala, kunde väntas fortsätta på denna stråt ända intill ren självförintelse. Farhågan var emellertid ej aktuell och avfärdades av Wicksell såsom ett "hjärnspöke". "Skulle ett större antal födelser någonsin visa sig önskvärt ur hela nationens, alltså icke blott ur de härskande klassernas synpunkt, så kunde ju samhället rentav slå sig på att pekuniärt understödja barnrika familjer", säger Wicksell i den Verdandiskrift, varmed han ersatt befolkningskapitlet från första upplagan av sin lärobok i nationalekonomi; och han tillägger: "att i sådant fall nativiteten kunde bli hur stor som helst, skall man vara bra litet människokännare för att betvivla". Detta Wicksells sista yttrande är onekligen något lättsinnigt, men Wicksell var också egentligen allt annat än människokännare. Själv hade han i grunden en religiöst färgad, puritanskt moralisk inställning till tillvaron och han idealiserade sina medmänniskor kraftigt i samma riktning. I födelsekontrollen såg han – vilket han i synnerhet i tidigare år ständigt
- ↑ Unga teologer av den modernistiska skolan börja översätta "födelsekontroll." med "ansvarigt föräldraskap" och utveckla hur den kristna etiken godkänner bruket av preventivmedel inom äktenskapen, blott etiskt giltiga skäl bestående i hänsyn till familjen, barnen och samhället äro för handen. Detta ljuder precis, som hörde man Wicksell tala; vad gäller dennes ungdomsskrifter stämmer det t. o. m. i fråga om den kristliga rubriceringen. Man gör ofrivilligt den reflexionen, att ett öppnare understrykande av denna succession skulle göra den nya kristna etikens framträdande mera hederligt och trovärdigt. Man skulle vidare tillönska den teologiska etiken en större vilja och förmåga att inte bara i efterhand acceptera en socialmoralisk förändring, sedan striden redan stått och sedvanan för länge sedan förskjutits, utan även att styra och leda den moraliska utvecklingen. En sådan vilja och förmåga har man inte skådat på århundraden, och det är i sista hand detta, som oavbrutet försvagat och försvagar kristendomen såsom andlig kraft i modern tid. Dessa moralister reagera i bästa fall med ungefär samma hastighet och mottaglighet som den genomsnittströga borgerliga konventionen, vilken genom dem får sin etiskt religiösa sanktion.
