Nymalthusianernas optimisminställning till tillvaron och han idealiserade sina medmänniskor kraftigt i samma riktning. I födelsekontrollen såg han – vilket han i synnerhet i tidigare år ständigt understryker – en stor uppoffring från föräldrarnas sida: en försakelse, en "avhållsamhet" från en socialt skadlig handling. En försakelse är det ju vanligen inte så svårt att få folk att sluta med, menade Wicksell. Dessutom ägnade han aldrig saken allvarligare eftertanke: för honom och på hans tid var ett nedbringande av fruktsamhetstalen det enda viktiga.
Vissa av de mera spekulativt lagda av dessa den gångna generationens nymalthusianer tänkte dock ibland på framtidsproblemet. De anknöto därvid vanligen sina funderingar till de i förra kapitlet berörda statiskt–mekanistiska föreställningarna om ett "befolkningsoptimum". Den underliggande tanken, som emellertid blott sällan fick klart uttryck, var då närmast den, att om människorna bara bleve tillräckligt upplysta om de preventiva metoderna och om de så ständigt rationellt bestämde sig för barn eller icke barn, så skulle befolkningens storlek så småningom bringas i ett jämviktsläge, vilket dessutom svarade emot "befolkningsoptimum". För att förstå hur de kunde fastna i denna egendomliga tankegång, måste vi erinra oss, att de levde i den liberala epoken. Man var visserligen som bäst i färd med att avskaffa Gud, men alldeles utan "försyn" kunde man inte leva. Därför trodde man, liksom redan på 1700-talet de mera upplysta hade gjort, på de naturliga krafternas harmoniska spel.
Rent teoretiskt är emellertid denna föreställning så ogrundad, som den överhuvudtaget kan vara. I ett samhälle med nära nog fullt genomförd födelsekontroll, och där äro vi sannolikt om något tiotal år, styres fruktsamheten av de enskilda människornas privata familjeinställning: deras personliga benägenhet att sätta barn till världen, vilket är något helt annat än den samhällspolitiska inställning, som tar sig uttryck i
