Ingen naturlig jämviktsuddiga karaktären av själva begreppet "befolkningsoptimum" ha vi givit några antydningar redan i förra kapitlet.)
Studerar man närmare utvecklingstendensen för de under födelseminskningen liggande personliga motiven och inställningarna inom den nutida familjen och förutsättas icke mycket genomgripande socialpolitiska ingrepp av den art, som i senare kapitel skall behandlas, tala tvärtom alla skäl för att fruktsamhetstalens botten- och jämviktsläge icke betyder ett jämviktsläge för befolkningsstocken utan tvärtom en oavbruten och sannolikt snart en relativt mycket hastig befolkningsminskning.
Icke ens om i en given situation varenda medborgare i sin politiska värdering skulle önska en konstant eller stigande folkmängd, kommer detta att i och för sig påverka fruktsamhetstalen avsevärt. Ty dessa bestämmas, som redan sagts, icke av folks politiska värdering utan av deras enskilda handlingsberedskap. Och däremellan existerar det föga av omedelbar förbindelse: att önska samhället stigande befolkning verkar sällan till att man förökar sin egen familj.
Detta är en av de punkter, där den liberala filosofi faller samman, som genomgående söker bortförklara skillnaden mellan dessa båda artskilda slag av värderingsmässiga inställningar till livet genom en mer eller mindre klart formulerad och ärligt genomtänkt, metafysisk sammanslagning av de – för övrigt alltför rationalistiskt definierade – begreppen "privatintresset" och det "allmänna intresset". Denna liberala sammanslagning är falsk. Den politiska värderingen kan visserligen påverka den enskilda handlingsberedskapen, men egentligen blott indirekt: medelst samhällsingripanden, som skapa eller förinta motiv. Och i detta särskilda hänseende måste dessa ingripanden förvisso gå djupt, om de skola vara effektiva.
Man kommer här icke långt genom att hänvisa till Frankrike, som ju i långa tider haft en befolkning i viss jämvikt. Födelsebegränsningen i Frankrike sträcker sig ju ett århundrade tillbaka. Den sätter där ofta redan från början in i
