Internationalism och skandinavismfred kan bringas i fara, är en allvarlig följdsats, som här utan kommentarer må understrykas.
Det önskemålet må likväl till slut frambäras, att en friare omflyttning möjliggöres åtminstone mellan de tre i kulturellt hänseende närastående skandinaviska länderna inbördes. Sverige skulle därvid med all sannolikhet för den närmaste tiden komma att stå som den mottagande staten och bär därför huvudansvaret för hur denna fråga kommer att utveckla sig. Med hänsyn till tendenserna på världsmarknaden för jordbruksprodukter – särskilt i England och Tyskland – kan nämligen Danmark tänkas komma att befinna sig i ett väsentligt mycket sämre försörjningsläge än Sverige, och en viss utflyttning från Danmark kan tillfälligtvis komma att te sig önsklig. Även det norska folket kan genom världshandelns rubbningar befaras komma i svårare försörjningsläge än vi själva.
Förutsatt att vi i Sverige med våra rikare och fullständigare naturtillgångar kunna organisera vår produktion någorlunda förnuftigt, kan en immigration från dessa båda länder knappast från någon synpunkt te sig oönsklig. En någorlunda fri omflyttning mellan de tre skandinaviska länderna är också den fastaste grundvalen – och sannolikt den första och nödvändiga förutsättningen – för en ekonomisk och politisk skandinavism, vilken i sin tur är starkt motiverad icke minst av allmänt kulturella skäl. I längden kommer det med nuvarande tendens till specialisering och differentiering på alla livsområden icke att visa sig möjligt att uppehålla fullvärdiga nationella kulturer på en så smal befolknings- och hushållningsbas, som de tre små skandinaviska staterna var för sig erbjuda. Då världen nu – åtminstone för den närmaste epoken – spaltas upp i ekonomiskt och politiskt relativt avgränsade områden, gäller det att hamna inom ett område av rörelsefrihet, som är möjligast större än nationen själv och som likväl icke är på det vis stämplat av kulturellt och politiskt barbari och därmed
