kommer att ställa sig alldeles annorlunda, när man mera allmänt gjort klart för sig, att den mycket långt drivna barnbegränsningen, varemot utvecklingen bestämt pekar – det barnlösa äktenskapet eller enbarnsäktenskapet – egentligen omöjligt kan te sig såsom ett mera allmänt omfattat ideal för ett fritt folk, som lever under lyckliga sociala och ekonomiska förhållanden, ett folk, som har klokhet och kraft nog att så bestämma över sitt ekonomiska liv, att ingen redlig medborgare behöver leva i godtyckligt, klassbetingat beroende och i otrygghet för sin materiella existens. Denna tendens till ständig och hastig befolkningsminskning kommer då för allt flera medborgare att framstå såsom en del av den allmänna disharmoni i den mänskliga samlevnaden, som råder under själva det dynamiska övergångsläget från patriarkalisk förkapitalistisk tradition över liberalkapitalistisk individualism till en mera planmässigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap på bredaste demokratiska grundval. I det framtida samhället måste familjerna och barnen vara värnade på ett helt annat sätt än nu. Därigenom skola även förutsättningarna vara skapade för en friskare familjemoral.
Och sedan nymalthusianismen så löpt linan ut skall det visa sig, att befolkningsfrågan förvandlats till det slagkraftigaste argumentet för en djupgående och radikal, socialistisk omgestaltning av samhället. Befolkningsfrågan kommer att mäktigt resa det politiska kravet, att de sociala förhållandena i vårt land skola förändras därhän, att medborgarna på nytt vilja sätta tillräckligt många barn till världen, för att vårt folk icke skall dö ut.
Vi erinra om att Malthus, då han för ungefär ett och ett halvt sekel sedan skickligt upprullade hela denna fråga, som sedan dess burit hans namn, tvärtom avsåg och för en tid verkligen lyckades att smida ett dödligt vapen emot den socialistiska rsdikalismen och till försvar för de borgerliga institutionerna, klasskillnader och egendomsolikheter. – Sådana öden ha understundom de stora politiska stridsfrågorna.
