skola även beröra arbetslöshetsrisken och jordbrukskrisens tryck. Huvudvikten kommer att läggas vid bostadsstandarden på grund av dess särskilt stora vikt ur befolkningssynpunkt.
Den grundläggande synpunkten blir den familjeekonomiska. Arbetslöner och andra inkomster utgå ju numera med allt mindre hänsyn tagen till försörjningsbördan. Får en familj barn, ökas dess kostnader men vanligen icke dess inkomster. Den har därför att i stället inskränka på sin konsumtion. Frågan gäller alltså i det följande framför allt detta samband mellan levnadsstandard och familjestorlek: hur mycket och ned till vilken nivå pressas en familjs levnadsstandard genom barnafödande?
Bostadsstandarden.
Genom att så spörja efter den konkreta innebörden av den levnadsstandard, varpå vårt folk har att leva, vända vi oss till själva grundvalen för hela socialstatistiken och därmed för all rationell socialpolitik. Denna statistiska grundval är dessvärre för närvarande mycket svag.
Svagast är kanske bostadsstatistiken, som under efterkrigstiden oavbrutet fått förfalla, ett resultat av missriktad sparsamhet. Situationen har under de sista åren rentav varit den, att vi lagt ner förhållandevis mycket stora kostnader på en hyresstatistik, upplagd blott för att tjäna den s. k. dyrortsgrupperingen – en i Sverige nära nog till löjlighet uppdriven administrativ sysselsättning, vars nedskärande till rimliga proportioner är ett livsvillkor för att socialstatistiken skall få växtrum och icke helt förkvävas. Bostadsstatistiken har inom denna ram alltmera fullständigt inriktats på de i och för sig ytliga marknadsfenomenen hyra och ledighetsprocent. Varje analys av hur folk med olika stora familjer och i olika social- och inkomstklasser faktiskt bo har så småningom fallit bort.
När vi därför under de sista årens svåra ekonomiska kris haft att söka med lykta efter möjligast produktiva
