Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
156
DET SVENSKA FOLKETS LEVNADSSTANDARD

ett rum och kök, som måste verka otroliga för den, som tidigare icke råkat syssla med bostadsproblemet. I denna undersökning lämnas också några belysande uppgifter rörande sambandet mellan trångboddhet och inkomstnivå. Bedömmes trångboddbetskriteriet på samma sätt som nyss, finna vi att medan för industriarbetargruppen 49,9 % av bostäderna äro överbefolkade och 57,1 % av personerna trångbodda inom den lägsta inkomstklassen (intill 1,100 kronor i inkomst per konsumtionsenhet[1]), så voro motsvarande procenttal inom den högsta inkomstklassen (1,65O kronor och däröver per konsumtionsenhet) blott 2,8 och 3,2. För gruppen lägre tjänstemän är förhållandet ungefär likadant. Dessa procenttal äro värda begrundande framför allt ur befolkningssynpunkt, då den högre inkomststandarden till följd av beräkningsmetoden huvudsakligen beror på ett ringa barnantal, vilket ju även håller nere trångboddhetsgraden. Luftrymden per konsumtionsenhet är i genomsnitt nästan dubbelt så stor för den högre inkomstgruppen som för den lägre, detta såväl vad gäller industriarbetarfamiljer som tjänstemannafamiljer.

Vid diskussionen av dessa förfärande förhållanden har man ofta framhållit den tendens till oavbrutet sjunkande boendetäthet, som man kunnat förspörja vid de tid efter annan företagna undersökningarna. För 53 jämförelseorter, som varit med vid olika räkningar – inneslutande flertalet större städer – var antalet i lägenheter upp till och med två rum och kök boende per 100 rum eller kök 1912–15 166, 1920 164, 1924 154 och 1926 151. Denna stadigt sjunkande sifferserie, som är genomgående för alla stadssamhällen, har bedragit till och med sakkunniga statistiker till en alldeles ogrundad optimism.

För förståendet av denna utveckling har man nämligen att ihågkomma ett par förhållanden, som äro ägnade att väsentligt

avkyla tillfredsställelsen med utvecklingens tendens. För det

  1. e om konsumtionsenhet not sid. 178.