i de s. k. moderna lägenheterna. Blott två allmänna påpekanden skola här göras. Alla tecken tyda på att framför allt i de större städerna särskilt lägenhetstypen ett rum med kokvrå befinner sig i utbredning såsom familjebostad. Detta kan givetvis betraktas såsom en – låt vara mycket blygsam – standardförbättring i de fall då denna lägenhetstyp fått ersätta enkelköket. I det sannolikt övervägande antalet fall då den fått ersätta ett rum och kökslägenheten betecknar utvecklingen däremot en alldeles bestämd försämring ur utrymmessynpunkt. Rent allmänt må vidare framhållas, att de nyproducerade smålägenheterna grund av de höga byggnadskostnaderna och av andra orsaker betinga så höga hyror, att folk bara kunna flytta in där mot villkoret av en ytterligare sammanträngning. Vi påträffa därför mycket ofta den största trångboddheten just i dessa nybyggda fastigheter, vilka på grund därav trots den nya putsen och det modernistiska byggnadssättet hastigt sjunka även i kvalitet. Detta gäller vanliga hyreshus men naturligtvis i synnerhet de bostadshus, som med subvention uppförts för mindre bemedlade barnrika familjers räkning. ,
I Stockholms s. k. billiga hus, vilka med understöd från kommunen uppförts under åren 1929–33 och som motsvara omkring en fjärdedel av alla de bostäder som under dessa år uppfördes i Stockholm, var enligt en nyligen av fastighetskontoret verkställd undersökning boendetätheten i lägenheterna om ett rum och kokvrå 209 och i ett rum och kök 177 boende per 100 eldstäder (i stadens provisoriska bostadshus voro motsvarande tal ännu mycket högre). Större delen av dessa lägenheter äro av denna miniatyrtyp. Bakom dessa genomsnittstal dölja sig fullkomligt förfarande förhållanden för den mera trångbodda delen av de barnrika familjerna. I trots av subventionen och trots familjernas visade redobogenhet att tränga ihop sig till det yttersta, har man likväl icke lyckats nå ned till de ekonomiskt mest behövande samhällslager, för vilkas
