allra första bostadsräkningen 1912–14 för att finna något material fullt jämförligt med det, som trots alla inskränkningar dock finns för stadssamhällenas del. Av de 230 orter, som därvid blevo föremål för undersökning, voro 108 landskommuner, fördelade över hela landet och inrymmande omkring en tiondel av landsbygdens hela befolkning. Fem landsbygdskommuner blevo därvid föremål för särskilt ingående studier, publicerade i lokalmonografier.
I fråga om lägenheternas storlek voro skiljaktigheterna mellan land och stad mindre stora. För de båda viktigaste lägenhetstyperna ställde sig proportionerna nästan lika. Omkring 40 % av bostäderna utgjordes även på landsbygden av lägenheter om ett rum och kök och omkring 25 % av lägenheter om två rum och kök. Även i fråga om de enskilda rummens dimensioner voro genomsnittligt sett förhållandena på landsbygden i stort sett överensstämmande med stadsförhållandena.
Trångboddheten var emellertid på grund av den redan då mindre genomsnittliga hushållsstorleken i stadssamhällena betydligt högre på landsbygden. Anses en lägenhet överbefolkad, om det går mer än två personer per rum (eller kök), så voro vid detta tillfälle nära en tredjedel av alla lägenheter överbefolkade på landsbygden, men endast omkring en femtedel i stadssamhällena.
Sedan dess har såsom visats, i huvudsak på grund av det minskade barnantalet, boendetätheten sjunkit avsevärt i städerna. Familjestorleken har även börjat minskas på landsbygden, men processen har icke gått så långt. Då även av alla tecken att döma byggnadsverksamheten varit relativt svagare – även med hänsyn taget till den mindre starka folk- och hushållsökningen –« så kan den slutsatsen med stor trygghet dragas, att trångboddheten för närvarande är väsentligt större på den svenska landsbygden än i städerna. Då därtill kommer
