hushållsbokföring kan genomföras. Man kan med trygghet utgå ifrån att hushåll på motsvarande låga inkomststandard men med en mindre välskött ekonomi få pengarna att räcka blott till än mindre kvantiteter av dessa födoämnen, varjämte även födans kvalitet, sammansättning och beredning kan antagas vara i genomsnitt än sämre.
Fasta utgångspunkter för en näringsfysiologisk bedömning av det svenska folkets kosthåll saknas i vårt land, där överhuvudtaget socialhygienen såsom forskningsgren är blott föga utvecklad. I andra länder, särskilt i England, ha dessa förhållanden studerats rätt ingående, och resultaten ha även utnyttjats i den praktiska socialpolitiken. I Sverige har föga intresse ägnats åt dessa konkreta frågor: diskussionen om understödspolitiken har därför ofta förts på ett komprometterande abstrakt, ointelligent och sakligt oinformerat sätt. Det är emellertid att hoppas, att den redan omnämnda norrlandsundersökningen skall förmå i någon mån uppfostra och omrikta den socialpolitiska opinionen i vårt land.
Dess huvudresultat styrka tyvärr en ganska pessimistisk uppfattning beträffande näringsstandarden i Sverige. Man har nämligen i de studerade distrikten ofta funnit både en starkt undernormal kaloriförbrukning och en hälsovådlig ensidighet i kosthållet. Det har därvid visat sig att särskilt kvinnorna samt barnen i uppväxtåldern bli lidande och utsättas för stora hälsorisker. Sambandet med barnrikedom och inkomststandard har i denna undersökning icke närmare beaktats. Det framgår emellertid av undersökningens detaljupplysningar, sammanställda med vad man eljest vet om barnantal och inkomststandard i dessa båda län, att – även om man med full trygghet kunde påräkna ett väsentligt bättre utnyttjande av matkostnaden, ifall isoleringen och den skadliga traditionen brötes genom vidgad upplysning i kostfrågor och en ordnad hälsokontroll – så går det likväl icke att hålla uppe en fullt betryggande
