Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
17
VETENSKAPERNAS BIDRAG

Vetenskapernas bidraggradvisa förverkligande skall det vara

möjligt att så småningom bryta ned den trånga individualism, som nu förgiftar vårt folks hela liv och rentav hotar dess existens. Vår bok vänder sig till de medborgare, som någorlunda fördomsfritt kunna följa en rationell analys av sociala tillstånd och sociala utvecklingstendenser och som samtidigt äro mäktiga av ett ansvarigt socialt patos.


Den befolkningspolitiska diskussionen i vårt land har under de båda sista årtiondena utmärkts av stor oklarhet och ofullständighet. Huvudorsaken därtill är som redan sagts den mycket hastigt påkomna förändringen i hela det befolkningspolitiska utgångsläget och den under sådana förhållanden alltför naturliga eftersläpningen av en mängd numera död spekulation, som varit anknuten till ett tidigare, mycket annorlunda beskaffat läge. Detta har man i allmänhet känt. I viss mån har man också sökt frigöra sig från gamla inställningar. Men man har icke kommit till klarhet om nya. Om diskussionen stannat i förvirring beror det emellertid delvis även på otillräcklig ledning från de närmast ansvariga socialvetenskaperna.

Befolkningsstatistikerna ha visserligen på sitt område lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om själva befolkningsutvecklingen. Rasbiologerna, som bära en del av ansvaret för utredningen av befolkningsfrågans viktiga kvalitetssida, ha gjort betydelsefulla insatser på specialområdena. Deras inlägg av mera allmänt vägledande art ha åter delvis varit av tvivelaktigt värde. Nationalekonomerna ha – såvida de inte helt förbigått problemet – ibland suttit fast i föråldrade eller direkt oriktiga teoretiska konstruktioner. De ha därtill haft en olycklig tendens att efter klassiskt mönster behandla befolkningsfrågan såsom i huvudsak ett nationalekonomiskt detaljproblem och även lyckats inge en stor del av allmänheten denna grundfalska inställning till problemet.

2. – Myrdal, Kris i befolkningsfrågan.