Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
189
ORÄTTVISOR INOM FAMILJEN

Orättvisor inom familjenVi tangera här ett ömtåligt men betydelsefullt problem sammanhängande med hela familjestrukturens gestaltning i det mera fullständigt industrialiserade samhället, där den gifta kvinnan, berövad sina funktioner i produktionslivet, stänges in i sin miniatyrlägenhet och då ofta fetmar och blir slö och egoistisk. Detta är icke endast en över- och medelklassfråga, där ju sedan länge "lyxfrun" klassificerats. Nu gäller det allt mer och mer de breda samhällsgrupperna i städer och samhällen. Om man undantar de fattigaste, de barnrika och de yrkesverksamma hustrurna, är det nämligen stora skaror av hustrur, som efter barnafödandets år få allt svårare att finna full sysselsättning: de ha en mycket liten familj och en liten lägenhet. Frågan är ömtålig, men den växer i betydelse allteftersom barnantalet minskas och hemarbetet rationaliseras. De hemmaförsörjda hustrurna ha nu icke heller genom ansträngningar i annan riktning – socialt, politiskt eller kulturellt – visat att de kunna förvalta den ökade fritid och den relativt starkare levnadsstandardstegring, de i jämförelse med männen faktiskt kommit i åtnjutande av. Det mest tragiska är att de icke ens nog vinnlagt sig om att genom ökade kunskaper tillräckligt förkovra sig i sitt eget yrkesarbete: hemskötsel och barnuppfostran. Att barnens näringsstandard därvid kan bli lidande t. o. m. i familjer, där inkomsten är skaplig och barnantalet litet, beror på oförstånd och okunnighet om elementära näringshygieniska förhållanden.

Det kan således icke förnekas utan må hellre starkt understrykas, att en rationellare matordning inom arbetarklassen och en förnuftigare inkomstanvändning överhuvudtaget i och för sig –skulle innebära en avsevärd reell stegring av levnadsstandarden. Detta sakförhållande betecknar i själva verket en mycket viktig socialpedagogisk uppgift, och statsmakterna borde icke töva att snarast möjligt göra hela frågan till föremål för en ingående utredning. Men det måste fasthållas, att, även om