Ungdomsarbetslöshetenklientel i slutet av november 1933, som då uppgick till sammanlagt 170,203 arbetslösa personer, voro av dessa 4,560 i åldrarna 16–17 år, 17,731 18–20 år och 35,121 21–25 år eller sammanlagt 57,412 arbetslösa i ungdomsåldern, vilket motsvarar 33,8 % av hela antalet.[1] Dessa tal äro dock för små, då ett relativt mycket större antal unga arbetare i synnerhet i åldern 16–18 år icke bli anmälda hos arbetslöshetskommissionen. Under mera normala tider brukar procentuellt sett ungdomsarbetslösheten vara än större. Vid en liknande ehuru ej fullt jämförlig arbetslöshetsräkning 1927 befunnos 40,8 % av de arbetslösa vara 25 år eller därunder. 1934 års ungdomsarbetslöshetskommitté skriver på tal härom: "Förhållandet torde sammanhänga därmed, att de yngre och sist anställda arbetarna i regel först avskedas (vid en uppkommande kris). Ju längre en period av arbetslöshet varar, dess mer drabbas även äldre arbetare därav. Den relativa ungdomsarbetslösheten torde därför vara mindre, ju mer omfattande den totala arbetslösheten är och tvärtom. Att det absoluta antalet arbetslösa, även vad de unga beträffar, därvid ökas, ligger i sakens natur."
Vid uppåtgående konjunktur ställa sig dock förhållandena något annorlunda. Då intagas vanligen i första hand yrkesutbildade äldre arbetare. Därnäst intagas ofta de mycket unga arbetarna. Ungdomsarbetslöshetsprocenten kan därvid – såsom uppenbarligen nu under våren och sommaren 1934 – rentav gå ned. De som däremot trots uppgången lätt bli ställda alldeles utanför äro de något äldre ungdomsarbetslösa eller de arbetare, som just överskrida 25-årsstrecket, de arbetare alltså som en gång tidigare under närmast föregående uppgångsperiod kanske just kommit in och fått påbörja sin yrkesutbildning men som vid depressionens början återigen kastats ut.
Det är genom denna fruktansvärda
konjunkturpumpningsprocess, som tiotusenden av unga arbetare få sin
- ↑ Se 1934 års ungdomsarbetslöshetssakunnigas betänkande, Statens off. utr. 1934: 11.
