överskuggande motiv för extrem barnbegränsning och såsom ett hinder för en radikal fördelnings- och socialpolitik. Den som till äventyrs finner författarnas fördelnings- och socialpolitiska analys i fortsättningen väl optimistisk i fråga om de ekonomiska möjligheterna i landet, har att minnas denna grundläggande reservation.
Utjämning av de individuella inkomsterna efter barnförsörjningsbördan.
Det räcker emellertid alls icke med produktionspolitik. Produktionspolitiken kan visserligen genom sin verkan att skapa ökad ekonomisk trygghet ha en direkt befolkningspolitisk verkan, men framstår i övrigt huvudsakligen blott såsom en förutsättning för fördelningspolitiken. Det är en omfördelning av inkomsterna efter barnförsörjningsbördan, som är det främsta befolkningspolitiska medlet.
I den psykologiska motivmekanism, som kan skönjas bakom den kring sig gripande födelsebegränsningen, står själva den med barnafödandet förenade familjeindividuella extrakostnaden såsom främsta avhållande motiv. Det måste därför gälla att minska familjernas extra kostnader att ha barn. I synnerhet för familjer på en relativt låg inkomststandard men även för familjer på en högre – den må vara aldrig så tryggad – står för närvarande tillvaron av mycket stora dylika extrakostnader såsom huvudmotivet för födelsebegränsning. Man kan rentav påstå, att det nu rådande inkomst- och fördelningssystemet, som nästan helt och hållet överlåter åt de enskilda familjerna att bära de med barnafödandet och barnavården förbundna kostnaderna, är såsom skapat för att i en tid som vår med dess alltmer rationaliserade psykologi driva födelsebegränsningen fram emot det barnlösa äktenskapet.
Vi ha alla skrattat åt förslag om ungkarlsskatter och fruktsamhetspremieringar. Men löjliga ha dessa förslag mest varit
