ha barn, och dessa utbetalningar stå i viss proportion till barnantalet.
Såsom en mera rent organisatorisk svårighet vid detta systems genomförande står det förhållandet, att – även om man tar lagstiftningen till hjälp – det är svårt att få in alla företag inom systemets ram. Framförallt gäller som huvudinvändning att alla "självständiga" yrkesutövare, som icke åtnjuta sin inkomst i form av lön, äro ställda utanför och deras barn äro ohulpna. Det finns hela områden av näringslivet, som icke kunna tänkas inordnade i systemet. Dit hör jordbruket, en stor del av handeln och hantverket.
En från barnförsörjningssynpunkt synnerligen väsentlig brist – eller i alla händelser en ytterligt svår organisatorisk nöt att knäcka – är vidare, att barntilläggets (liksom lönens) utbetalande måste bli beroende av de ekonomiska konjunkturerna och av individuella växlingar inom familjeförsörjarens yrkesliv. Man måste ju överhuvudtaget ha arbete och åtnjuta lön för att kunna tillgodoräkna sina barn dessa barntillägg. Och även om för iråkad arbetslöshet en viss överskjutande tid! stipulerades, varunder barntillägget skulle utgå fastän en löneinkomst icke intjänades, så kunde denna tid i alla händelser icke göras tillräckligt lång, utan att detta i sin tur skulle riskera hela systemets effektivitet för alla de andra delägarna i kassan. Barntilläggen skulle därför nödgas upphöra, när de som bäst behövdes.
Den nyss berörda omständigheten, att stora områden av näringslivet skulle komma att stå utanför, har emellertid en annan och för hela systemet synnerligen farlig konsekvens. Ju mindre del av näringslivet det omsluter, i desto lägre grad har man nämligen verkligen undgått lönekonkurrensen. Systemet kan av detta skäl inte tänkas först genomfört i mindre skala för att sedan växa ut – annat än möjligtvis för vissa filantropiskt lagda företag med monopolvinster, som de välja att fördela på
