De icke toppvärdigas livsproblememellertid i sista hand själva sysslolösheten såsom sådan, som är socialt och moraliskt nedbrytande. Människomaterialets kvalitet kan därför blott upprätthållas och stegras genom att massarbetslösheten själv övervinnes, vilket i sin tur förutsätter samhälleligt organiserande ingrepp i näringslivet av nyss antydd art.
Hur framgångsrikt vi än lyckas utvidga produktionen och sysselsättningsvolymen, och hur intensivt vi än fullfölja alla de senare i detta kapitel berörda kurativa åtgärderna, komma vi dock alltid att få räkna med en betydande kvot av från synpunkten av de skärpta kvalitetskraven lågvärdiga individer. Problemet är då, vad vi skola taga oss till med dem.
Lämnade åt sig själva måste de i stor utsträckning utveckla sig till asociala existenser. Att blott genom olika slags understöd lämna dem medel till uppehållet hjälper därvid vanligen ej långt; därom torde den senaste tidens socialpolitik lämna god upplysning. Understöd äro både från individuell och social synpunkt ingenting annat än en hjälp för stunden i en kritisk situation, som i bästa fall uppskjuter och neddämpar den personliga nedbrytningsprocessen. (Det ligger vikt uppå att de politiskt radikala, som i den dagspolitiska situationen ha att kämpa hårt för ekonomiskt bistånd åt de nödlidande, icke i stridens hetta ledas att överdriva och idealisera de socialpolitiska verkningarna av understödspolitiken.) Att isolera alla icke toppvärdiga individer i särskilda anstalter blir för dyrbart och är alldeles onödigt grymt. För att försvara deras egen levnadslycka och lika mycket för att försvara samhället mot deras eljest hotande asocialitet, med de konsekvenser bland annat i kostnadshänseende en sådan skulle medföra, måste då även dessa människor i största möjliga utsträckning inordnas i folkets gemensamma arbetsliv. På ett sätt, som svarar till deras mindre förmåga, måste de bli produktivt sysselsatta och ges möjlighet att förtjäna en arbetslön, som kan vara ett visst underlag för deras konsumtion.
