Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
26
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN

teoretikerna måste helt enkelt sätta in med en kritik på just denna punkt. Själva kärntanken i deras utopism är ju denna, att man genom en förändring av äganderättsinstitutionerna kan förvandla vår skröpliga värld till ett Eden. Det är däruti den radikala utopismen är socialt revolutionär.

Denna radikala frihetsteori kunde emellertid efter i grunden liknande linjer sönderkritiseras av de konservativa liberalerna. Det är vad Malthus gör. Hans bok om befolkningens ständiga press emot näringsutrymmet är skriven just för att bevisa, att man icke når ett tusenårsrike blott genom en ändring av samhällsinstitutionerna. Eländets orsaker sitta enligt Malthus' uppfattning mycket djupare: de äro rotade i "den mänskliga naturen".

Detta är för övrigt i alla tider den djupaste motsättningen mellan en konservativ och en radikal inställning till samhällsproblemen. Allt beror på hur mycket man vill skylla på individerna själva och hur mycket på samhällsmiljön. Rudolf Kjellén uttryckte en gång saken så, att en radikal ständigt är benägen att tänka, att det är tillfället som gör tjuven, medan en konservativ alltid lutar mot den uppfattningen, att det är tjuven som gör tillfället. Den pessimistiska hänvisningen till "den mänskliga naturen" är därför ständigt den djupare innebörden av varje konservativt politiskt argument, som icke enkelt, krasst och ärligt motiveras direkt ur den härskande klassens ekonomiska intressen, vilket ju så småningom blivit omodernt. Den malthusianska befolkningsteorien är intet undantag. Den utgör i själva verket ett av de skickligast utspekulerade reaktionära argument utifrån den "mänskliga naturen", som någonsin blivit påfunna.

Och reaktionen var verkligen vid den tidpunkt, då Malthus anonymt gav ut sin berömda essay i befolkningsfrågan, i starkt behov av bättre argument i den sociala striden. Just vid ingången till 1800-talet var nämligen det idépolitiska läget tämligen egenartat.