Hälsovårdens omorganisationoch hälsovården att möta ekonomiska och organisatoriska svårigheter. Provinsialläkarna och distriktssköterskorna måste där länge ha kvar en viss mängd sjukvård även utöver den som direkt ger sig i hälsovården. Men då icke minst i dessa trakter hälsovårdsuppgifterna kraftigt ökas, får man i stället i viss utsträckning söka frigöra provinsialläkarna och distriktssköterskorna för dessa uppgifter genom att ytterligare minska distriktens storlek.
Får man på detta vis landet indelat i distrikt – för landsbygden vanligen betydligt större än kommunerna – utrustade med hälsovårdsläkare och hälsosköterskor, blir det en naturlig utveckling att vid hälsovårdsläkarnas sida ställa särskilda hälsovårdsnämnder och helt avkoppla primärkommunerna från deras befattning med och ansvar för hälsovårdsärendena. Våra landskommuner äro för små för att på ett tillfredsställande sätt kunna fungera såsom "sanitary districts". Hälsovårdsuppgifterna äro i landsbygdskommunerna hittills också fullkomligt försummade. Deras hälsovårdsnämnder – vanligen kommunalnämnderna – ha aldrig varit ens i ringa mån effektiva.
Kommunerna äro överhuvudtaget för små såsom administrativa enheter för den moderna profylaktiska socialpolitiken. I stort sett kunna därför motsvarande synpunkter läggas pà nykterhetsarbetet, barnavården, skolväsendet och i viss utsträckning även fattigvården. Å andra sidan finns det ett alldeles motsatt krav som även gör sig starkt gällande, nämligen en rationell samordning av de olika grenarna av det sociala arbetet. I grunden är nämligen detta arbete ensriktat och uppdelningen å olika instanser betyder i praktiken splittring, dubbelarbete och ineffektivitet. Såsom ett framtidsmål står därför en enhetlig "social nämnd" – i ett större distrikt – för såväl hälsovårdsärendenas behandling som de här antydda övriga sociala uppgifterna. Betraktade såsom i första hand social profylax äro de alla "hälsovårdsfrågor" i ordets vidsträcktaste mening, och finge vi verkligen en gång socialt utbildade
