förskönade patriarkaliska familjetypen är nämligen lika omöjlig och oändamålsenlig i våra dagar som en riddarrustning för en ingenjör. Även den moderna familjetypen kommer väl en gång att vinna sin populärmoraliska värdestegring, då traditionen förgyllt den, fastän olyckligtvis sannolikt först då den ytterligare skall behöva förändras i någon riktning; som vi nu inte kunna urskilja. Den moraliska idealiseringen kommer då på nytt att verka utvecklingshämmande och moralupplösande.
Den patriarkaliska familjen, som vi utan att ta hänsyn till alla dess variationer och till samtidiga inslag av andra familjetyper fatta som en "idealtyp" – i Max Webers mening av en för analysen vald, standardiserad abstraktion, väl att skilja från ett samhällspolitiskt ideal – var i viss mån ändamålsenligt anpassad till gamla tiders produktionsordning och sociala organisation. Familjen var en cell i samhällskroppen; den var i dessa självhushållets dagar en produktionsenhet och samtidigt en konsumtionsenhet. Familjen var ett fullständigt och i viss grad slutet ekonomiskt hushåll. Man hjälptes åt att producera det som man inom familjen skulle konsumera. De olika familjemedlemmarnas arbetsinsatser voro visserligen olika med hänsyn till både tradition och individuell funktionsduglighet, men de voro dock tämligen likvärdiga.
Speciellt i den gamla bondefamiljen var sammanhållningen betingad av arbetsfördelningens nödvändighet: mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade, barnen räfsade och plockade sten, alla togo med visst undanskjutande av andra plikter del i skörden, som betecknade en under kort tid sammanpressad stegring av nödvändigt arbete – detta bara ett exempel på en arbetsfördelning, som i och för sig icke medförde någon maktkoncentration hos ena eller andra parten. Hur arbetet fördelades är därvid oväsentligt med hänsyn till familjestrukturens grundtyp; det har även växlat efter de yttre betingelserna och traditionen i olika trakter och olika tider.
Väsentlig var blott familjens karaktär av produktions- och
