jordbrukarfamiljerna), så länge modern och även fadern hade sitt arbete och snart sagt hela sitt sociala liv i eller kring hemmet, och så länge detta tillstånd var ekonomiskt betingat av även andra grunder än barnuppfödningen. Nu är metoden i allmänhet icke rationell.
Uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är närmast i stället patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, skall ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och än orimligare blir det i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. I samma mån riskera de förefintliga barnen att bli överuppfostrade och i varje fall blir situationen personligt olidlig: några få individer ständigt slitande på varandra i en allt trängre och innehållstommare miljö. Det måste ta på nerverna och livslyckan. Situationen är så mycket orimligare, som de vuxnas värld och barnens värld icke längre kan vara densamma. Att begära harmonisk intressegemenskap på en så smal bas betyder att förkväva liv hos endera – eller bägge – parterna.
En väsentlig beståndsdel i problemet om den moderna familjens anpassning till de förändrade betingelserna är därför kravet, att utom hemmets ram men dock i närmaste förbindelse med hemmet tillskapas mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen – inte enstaka, illa utrustade barnkrubbor och avlämningsställen, men välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller "lekstugor", där barnen för en betydelsefull del av sin dag kunde finna en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.
Kanske är det lönt att därvid framför allt trycka på de pedagogiska skälen: barnens sociala fostran. Redan detta, att man bringar dem i samvaro med jämnåriga har en oerhörd psykologisk betydelse för deras sunda utveckling. Det är av vikt icke minst med hänsyn till de moderna diminutiva familjerna. Och någon så våldsam stegring av fruktsamheten, att vi
