Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/368

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
366
SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

upplysning. I över- och medelklassen beror motståndet dessutom på att man med skapliga inkomster, goda bostäder, tjänare och ett minimum av barn har kunnat ordna det någorlunda hyggligt för sig ändå. Det måste emellertid åter och åter framhållas att inom stadsbefolkningen flertalet familjer äro arbetarfamiljer, som leva i lägenheter om 1 rum eller möjligen 2 rum och kök i hyreskaserner. Äro vi inte beredda att helt riva vårt bestånd av hyreskaserner, och kunna vi ej även i övrigt mycket hastigt pressa upp hela bostadsstandarden högt över vad även de mest radikala reformvänner föreställa sig vara möjligt, måste även i fortsättningen flertalet familjer bo i små lägenheter i hyreskaserner. Där finns då ej plats för familjeindividuella barnkammare. Man bör göra klart för sig, då man diskuterar detta problem, att det "gamla hemmet" såsom typ ej är ett hem som är särskilt väl utrustat att erbjuda en utvecklingsbefrämjande tillvaro för barnen. Saknar man vilja eller förmåga att sätta sig in i de breda lagrens faktiska levnadsvillkor, har man heller ingen talan i denna diskussion om barnkammarskolorna.

Hela denna fråga har här upplagts från familjesociologisk och pedagogisk synpunkt. Det är mycket intressant att se hur från annat håll liknande förslag motiverats ur delvis andra synpunkter. De socialt inriktade byggnadsexperterna äro numera allmänt ense om att kräva dels att det skall öppnas lungor i de stora städerna – icke tänkta blott såsom dekorativa inslag i stadsbilden utan just som lekplatser för de uppväxande barnen, närmast skolbarnen – och dels att det i både stora och små städer överallt i kvarteren skall byggas in storbarnkammare för småbarnen, förlagda så nära bostäderna som möjligt och avsedda att vara komplement till hemmen. Där gäller det att kooperativt ordna både det utrymme och den extra arbetskraft barnen behöva ta i anspråk, två saker, som av ekonomiska skäl inte ens den mest blåögda idealist kan förvänta, att varje svensk familj individuellt skulle kunna ordna.