skulle kunna fylla en bok med redogörelser för denna den kvinnliga uppfinningsförmågans instängda triumf. Dit hör de många lyxgöromålen inom hemarbetet, dit hör småborgerlighetens överlastade umgängesliv, den överambitiösa "husmoderns" mat- och hushållsintresse och hennes därmed förenade lust till trångt social skrytsamhet, dit hör broderandet och stickandet, syendet och virkandet, som fyllt väggar och soffor, bord och byrålådor, dit hör den intensiva förströelseläsningen bland kvinnor. Dit hör även – särskilt i de högre samhällslagren – en överdrivet arbetskrävande inköpsverksamhet (shopping), sport och skönhetsvård, vidlyftigare erotik, social verksamhet av välgörenhetskaraktär samt, hos de mera intellektuella och ambitiösa, därjämte en mängd "fri" litterär, konstnärlig eller vetenskaplig verksamhet av knappast inkomstbringande natur. –
En hel mängd dylika aktivitetsformer tog sig alltså den av industrialiseringen frigjorda kvinnoenergien, då den icke styrdes och organiserades. Ett naturligare utlopp var emellertid vägen till arbetsmarknaden. Dit hade av rent ekonomiska skäl de fattigas hustrur omedelbart tvingats, men sedan dess ha även de bättre ställda klassernas gifta kvinnor i stor utsträckning gått samma väg. Vid sidan och kanske framom det personliga behovet av kraftutlösning har givetvis även rent allmänt behovet att stegra familjens ekonomiska standard varit drivande.
Omkring 27 % av Stockholms gifta kvinnor kunna nu beräknas vara förvärvsarbetande på ett eller annat sätt; detta enligt preliminära uppgifter från 1930 års folkräkning (siffror från andra landsändar saknas tyvärr). Typiskt för denna utveckling är, att för närvarande varje socialt ambitiös familj i alla samhällsklasser och tydligen alldeles oavsett familjeideologi söker ge sina döttrar en utbildning för att göra dem oberoende av äktenskap. "Hemmadöttrar" av den gamla typen kunna nu blott studeras i vissa kulturella avkrokar av landet
