Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
42
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN

sig så mycket hellre kunna undvika att vidare beröra denna vidriga del av herr Wicksells arbete, som vederbörande akademiska myndighet, enligt vad tidningarna upplyst, deröfver uttalat sitt ogillande." – I dessa citat kan man blicka djupt ner i det borgerliga 1800-talets samhällsmoral.

Pontus Wikner, en förnäm och allvarlig man, skiljer sig fördelaktigt från den allmänna akademiska hopens hysteri. Hans berömda broschyr om kulturens offerväsen, som trycktes 1880, har alldeles uppenbart tillkommit under starkt intryck av Wicksell, och han medger det indirekt på tal om studenternas svårigheter, då de inte i unga år kunna ingå äktenskap. Ur hans framställnings sista del kan man utläsa om inte ett gillande av Wicksells förslag till lösning av problemet så i alla fall en kritik av hans kritiker och en personlig öppenhet inför en samhällsmoralisk utveckling i nymalthusiansk riktning. Om han inte tar en klarare ståndpunkt till frågan, ger han dock även ärligt skälet därför. Han säger att det beror på "någonting liknande feghet". "Det är min lefvande öfvertygelse", fortsätter han, "ätt den menskliga bildningen i fråga om sedlighet... kommit fram till en sådan disproportion mellan de tre faktorerna: den faktiska ställningen, den esthetiskt–konventionella sedligheten och den verkliga sedligheten, att ingen på det området kan verka reformatoriskt utan att blifva rätt grundligt bränd, kanske äfven i den konventionella sedlighetens belysning vanstäld. Jag saknar för min del mod att utsätta mig för sådant, äfven om jag annars fått kallelsen. Sjelfva tanken på denna sak plågar mig outsägligt... Jag vet mycket väl, att äfven jag genom att sålunda draga mig undan väfver in en tråd i det täckelset, som är nog tjockt förut; men jag säger ännu en gång, att jag så gör icke af fruktan att oskära mig utan af fruktan att få lida mer inom ett område, der jag, egoistiskt att tala, lidit nog förut."

Till Wicksells motståndare slöt sig däremot en annan uppsaladocent, den unge, lärde nationalekonomen David