sedliga och intellektuella bildning. I detta syfte påyrkar han en förkortning av arbetstidens längd och en reformerad folkskoleundervisning. Han understryker även betydelsen av en "anständig arbetarpress". Framför allt måste emellertid arbetarklassens sedliga bildning höjas. "Det gäller härvid först och främst att väcka arbetarens själfkänsla", säger Davidson. "De bättre lottade klasserna se ofta gärna, att de arbetande gentemot dem iakttaga ett servilt och underdånigt sätt. Denna sed är fördärfligare än man tror. Ty af en servil och underdånig arbetarebefolkning kan man ej fordra någon själfkänsla, och utan själfkänsla är ingen själfbeherskning möjlig." Till självkänslans liöjande bidrar kraftigt fackföreningsrörelsen. Men det räcker ej. Man måste ge arbetarklassen delaktighet i de politiska avgörandena, framhåller Davidson.
Efter denna sin tid synnerligen välbehövliga socialpolitiska predikan kommer så Davidsons slutsats i befolkningsfrågan: "Lyckas man med dessa medel att höja arbetareklassen till en i alla afseenden mänsklig ställning, torde den önskvärda begränsningen af arbetarnes familjer komma af sig själf" märk väl: utan preventivmedel, blott genom sedlig avhållsamhet – "så snart arbetarne märka, att denna är ett vilkor, för att de skola få behålla sin goda ställning". – Här torde Davidson ha gjort ett kraftigt kortslut. Han har låtit sin tanke styras av sina önskningar och sina fördomar.
Davidsons egentliga skäl emot preventivmedlen – utom de direkt moraliska, som han försiktigt söker undvika – äro egentligen två. Under hänvisning till vissa dåtida medicinska auktoriteter ifrågasätter han, att användandet av preventivmedel kan vara fysiologiskt och psykiskt hälsofarligt. Framför allt hävdar han emellertid, att en nymalthusiansk praxis måste leda till en utbredning även av fosterfördrivningen (som ju vid denna tid Wicksell förklarade sig vara en principiell motståndare till). "Fosterfördrivning skulle komma att blifva de preventiva medlens trogna följeslagare", påstår Davidson. Och
