huvudsak steril och meningslös. Den leder ingen vart. Den är ur kontakt med den faktiska utvecklingen och därför även med de verkliga problemen.
Men så länge det oresonliga och nyttjelösa motståndet emot dosa sista nymalthusianska reformkrav ännu icke är brutet, får denna numera sterila åttiotalsradikalism en viss ursäkt att leva kvar och att ta i anspråk ideella intressen, som egentligen redan borde ha fått en helt annan syftning.
Att nymalthusianismen såsom sådan icke kan lösa vårt befolkningsproblem är uppenbart, eftersom detta problem som vi skola visa är en fråga hur vi skola kunna möta en ekonomiskt, politiskt och psykologiskt ruinerande avfolkning. Det är emellertid av det föregående lika klart, att avfolkningen icke heller kan mötas genom förbud mot födelsekontroll. Den första förutsättningen för en förnuftig uppläggning av en positiv befolkningspolitik är att man definitivt avsvär de erfarenhetsmässigt ogrundade förhoppningarna, att man genom att bara lagstifta mot födelsekontrollen skall få folk att föda barn. Man bör därför frikoppla frågorna om preventivlagens reformering och fosterfördrivningens sociala reglering från alla befolkningspolitiska illusioner, vilket dessutom blott kan vara till gagn för den sakliga behandlingen av dessa frågor.
Det bör här både i de sista nymalthusianska reformkravens och i den positiva befolkningspolitikens intresse göras en särspaltning. Denna spaltning är – som vi hoppas denna bok skall kunna visa – rationellt motiverad av att det mellan dessa frågor icke råder något sakligt samband. Så länge de hopblandas, blir åsiktsbildningen i båda frågorna mindre intelligent och mindre positiv. Det finns i befolkningsfrågan fortfarande en hel del konservativt folk, som finna en undskyllan för en avvisande inställning till de befolkningspolitiskt motiverade ekonomiska och sociala reformerna, emedan de felaktigt förmena, att avfolkningen skulle kunna förhindras genom förbud
