Slutsatserna från arbetslösheteninnebörd oavsett om vi bli några
stycken mer eller mindre. Välståndskurvan skulle med andra ord vara "flat". Genom blott en folkminskning kunna vi icke hoppas varaktigt stegra vår levnadsstandard.
När man därför i den faktiskt bestående arbetslösheten ser ett bevis för att vår befolkning är lika mycket "för stor", resonerar man alltför ytligt. Kunde man trolla bort alla de nu arbetslösa från landet, skulle det föra med sig vissa förändringar i allahanda utbuds- och efterfrågekurvor, men med resultat att vi ändå skulle stå där med en viss arbetslöshet, ehuru måhända icke fullt så stor som före förändringen. Men vidare innebär en sänkt nativitet alldeles icke, att man just får bort de personer som bli arbetslösa. Processen tar slutligen, vilket är det viktigaste, en hel generation. Det finns inga skäl, varför vi efter förloppet av denna tidrymd just på grund av den förändring av den ekonomiska utvecklingen, som orsakats av nativitetsminskningen, skulle ha anledning att vänta en lägre arbetslöshetsprocent.
Det bör kanske här påpekas, att man från vissa håll tvärtom hävdat och hävdar, att den rådande arbetslösheten och krisen bero på de sista decenniernas sjunkande nativitet, som skulle ha minskat "efterfrågan". Det senare påståendet är naturligtvis – och av ungefär likartade allmänna skäl – lika löst och ogrundat som det förra. Men redan möjligheten av dess övervägande illustrerar på ett utmärkt sätt, hur pass föga naturligt det i själva verket är att från tillvaron av en stor arbetslöshet dra den direkta slutsatsen, att vi kunde förbättra vårt ekonomiska läge genom en folkminskning. (Att den nu rådande arbetslösheten såsom motiv för enskilda människors ovillighet att föda barn orsakar minskad fruktsamhet, och att den lägre fruktsamheten under själva folkminskningen kan stegra levnadsstandarden är en helt annan sak; se sid: 193–196.)
Detta, att det icke tryter oss naturkrafter men att samhället är ineffektivt organiserat, är just vad de socialistiska kritikerna
