De degenererade klasslösaensartat dominant, som man i den
populära diskussionen förutsätter. För vissa defekter har man dock vunnit så säker kännedom om arvshotet, att man kan våga avgöra, att sådana egenskaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej är rashygieniskt önsklig.
Vanligen sjunka dessa individer ner till samhällets botten, alltså under hela den sociala klasstruktur som vi diskutera; ofta falla de det allmänna till last. Denna sociala cirkulationsprocess, varigenom biologiskt degenererade individer på detta vis avskiljas, betecknar verkligen i viss nyss antydd utsträckning en mera varaktig rasbiologisk selektion (framför allt vad gäller sinnesslöa). Men urvalet äger rum från alla samhällsklasser: från bönder och arbetare såväl som från överklass. Det har någon gång rentav gjorts gällande, att denna selektion snarast skulle utfalla till överklassens nackdel, eftersom man inom överklassen har större förmåga att med utnyttjande av förmögenhet och personligt inflytande för flera generationer socialt uppehålla individer på gränsen till imbecillitet, vilka mera obarmhärtigt skulle ha avsöndrats i de lägre samhällsklasserna med deras mindre förmåga att skydda sina svaga. Men även den teorien förefaller i sin allmänna form av flera skäl för löst grundad. – Ett observandum är emellertid på sin plats: det är oriktigt att som ofta sker vid jämförelser mellan två stora huvudgrupper kallade över- och underklass, i underklassens totalsiffror inräkna dessa egentligen klasslösa, utsöndrade. De dra ofta ned siffrorna för "underklassen" betänkligt utan att ha någon som helst giltig hemortsrätt i den stora socialgrupp, som huvudsakligen utgöres av bönder och arbetare.
De arvsbiologiska klassteorierna falla således sönder i synnerligen illa genomtänkta och hopfogade hypoteser redan vid en abstrakt metodisk problemkritik. Det ser ut, som om på detta liksom på många andra områden frånvaron av utslagsgivande,
