Bentein mött henne på landsvägen, och hon hade aldrig velat begagna den sedan dess. Hon gick bort till Helga och sade sakta:
»Jag vet nog att det var din mening att visa mig vänlighet i går, tro icke annat än att jag förstår det —» och hon räckte Helga häktan.
Ingeborg var också mycket fager, när hon stod färdigklädd i sin gröna dräkt med röd sidenkappa över skuldrorna och sitt fagra krusiga hår utslaget. De hade smyckat sig i kapp, tänkte Kristin och log därvid.
Morgonen var sval och daggfrisk, när processionen tågade ut
från Nonneseter och drog västerut mot Frysja. Höskörden var
nästan avslutad här i bygden, men utmed gärdsgårdarna växte
blåklockor och gyllne myskgräs i klungor; kornåkrarna hade skjutit
ax och böljade silverblekt med ett svagt rosenrött skimmer. På
många ställen där stigen var smal och gick mellan åkrarna, slog
kornet nästan ihop framför folks knän.
Håkon gick i spetsen, bärande klostrets märke med Jungfru Marias bild på den blåa sidenduken. Efter honom gingo tjänare och proventsfolk, så kom fru Groa och fyra gamla nunnor till häst, och därefter följde ungmörna till fots; deras brokiga världsliga festdräkter lyste och prålade i solen. Några kvinnliga födorådstagare och ett par väpnade svenner slöto tåget.
De sjöngo, medan de gingo inåt de ljusa markerna; och varhelst folk mötte dem på sidovägarna, steg man åt sidan och hälsade vördnadsfullt. Överallt ute bland gärdena gingo och redo små flockar av människor, ty det färdades folk till kyrkan från varje hus och varje gård. Om en stund hörde de bakom sig lovsång av djupa mansröster, och de såga Hovedöns klosterbaner höja sig över en sluttning — den röda sidenduken glänste i solen, fladdrade och sänktes alltefter den bärandes steg.
Klockornas väldiga malmröst blandades med vrenskande hingstars gnäggningar, medan de gingo utför den sista backen mot kyrkan. Kristin hade aldrig sett så många hästar på en gång — ett böljande, oroligt hav av blanka hästryggar utanför gräsmattan framför kyrkporten. På vallen stodo, sutto och lågo högtidsklädda människor — men alla reste sig och hälsade, när Mariafanan från Nonneseter bars in mellan dem, och alla böjde sig djupt för fru Groa.
Det tycktes som om det kommit fler människor än kyrkan kunde rymma, men för klosterfolket hade det hållits plats överst vid altaret. Strax efter intågade cisterciensermunkarna från Hovedö och gingo upp i koret — och så strömmade sången från mans- och gosstrupar ut över kyrkan.
När mässan pågått en stund, en gång då alla reste sig, fick Kristin syn på Erlend Nikulausson. Han var högrest, hans huvud
94
