»Snackar hon ännu om slikt, där hon sitter?» sade Erlend med ett beskt löje. »Jaja, kan det trösta henne — Har hon icke sagt annat om mig?»
»Vad skulle det vara?» frågade Kristin — hon visste inte varför hon kände en sådan underlig ängslan.
»Åh, hon kunde sagt —», svarade Erlend lågmält och såg ned framför sig, »hon kunde ha sagt att jag varit lyst i bann och fått böta dyrt för fred och förlikning —»
Kristin teg stilla en lång stund. Så sade hon sakta:
»Det finns så mången man, som icke råder över lotten sin — så har jag hört sägas. Det är så litet jag sett av världen — men aldrig kan jag tro det om eder, Erlend, att det var för någon — vanhedrande sak.»
»Gud löne dig för slika ord, Kristin», sade Erlend. Han böjde sitt huvud och kysste hennes handled så häftigt att hästen spratt till under dem. När den åter gick lugnt, sade han bönfallande: »Dansen med mig i kväll då, Kristin! Sedan skall jag säga er allt om hur jag har det — men i kväll vilja vi vara glada tillsammans?»
Kristin svarade ja, och de redo en stund utan att tala.
Men något efteråt började Erlend fråga om fru Åshild, och Kristin berättade om henne allt vad hon visste; hon berömde henne mycket.
»Då äro alltså icke alla dörrar lyckta för Björn och Åshild?» frågade Erlend.
Kristin svarade att de voro avhållna och att hennes far och många med honom tänkte att det mesta som sagts om dessa två var osant.
»Huru likade eder min frände, Munan Bårdson?» frågade Erlend och smålog.
»Jag såg icke stort på honom», sade Kristin, »och det tycktes mig icke han var mycket att se på heller.»
»Vissten I icke», frågade Erlend, »att han är hennes son?»
»Son till fru Åshild!» sade Kristin häpen.
»Ja, sin mors fägring, den kunde hennes barn icke göra till sin, när de togo allt det andra», sade Erlend.
»Jag har icke förut vetat namnet på hennes man i första giftet», sade Kristin.
»Det var två bröder, som fingo två systrar», sade Erlend, »Bård och Nikulaus Munansöner. Min far var äldst, mor var hans andra hustru, men han hade inga barn i första giftet. Bård, som Åshild fick, var icke ung han heller, och de levde visst aldrig lyckligt samman — ja, jag var ett litet barn, när detta hände, de dolde för mig så mycket de kunde — Men hon for utomlands med herr Björn och gifte sig med honom utan sina fränders råd — när Bård var död. Nu ville folk ha detta giftermål ogillt — de ville ha det därhän att Björn gått i säng med henne medan hennes förste man
