Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

skaffa plantor utifrån, dem ingen förr sport något om i Norge, förutom det att alla de växter som eljest plägade spira i blomster- och kryddgårdar trivdes bättre i hennes örtesängar, både blommor och matnyttiga örter och läkedomsörter. Hon var den lärdaste kvinna i allt slikt och hade själv överflyttat till norskt mål örteböcker från Salerno. — Fru Groa hade varit särdeles vänlig mot Kristin, sedan hon märkt att mön något kände till örtkonst och gärna ville veta mera därom.

Så nämnde Kristin för Erlend vad som växte i örtesängarna på bägge sidor om den gröna väg de gingo på. I middagssolen ångade det hett och kryddat av dill och selleri, lök och rosor, åbrodd och lackviol. Bortom den skugglösa, solstekta örtagården sågo fruktträdgårdarna lockande sväla ut — där blänkte röda körsbär i mörka lövkronor, och äppleträden böjde sina grenar, tyngda av gröna frukter.

Utanför inhägnaden var ett gärde där det växte ängeltorn. Det satt några blommor kvar ännu, de sågo icke annorlunda ut än andra nyponblommor, men bladen doftade som vin och äpplen i solhettan. Folk plockade kvistar därav och fäste på sig i förbifarten. Kristin tog också några vildrosor och stack in vid tinningarna under huvudguldet. En behöll hon i handen — ett ögonblick efteråt tog Erlend den men sade ingenting. Han gick och bar den en stund, så fäste han den i sin bröstsölja — han såg brydd och förlägen ut därvid och bar sig så tafatt åt att han rev sina fingrar blodiga.


På gilleloftet hade det dukats flera breda bord: ett för männen och ett för kvinnorna vid långväggarna. Ute på golvet stodo två bord, där barn och ungdom sutto om varandra.

Vid kvinnobordet satt fru Groa i högsätet, nunnorna och de mest ansedda husfruarna hade sina platser inåt längs väggen och de ogifta kvinnorna på ytterbänken, mörna från Nonneseter överst. Kristin visste att Erlend såg på henne, men hon vågade icke vända på huvudet en endaste gång, varken medan de stodo eller sutto. Först när de reste sig, då prästen skulle läsa upp namnen på avlidna gillesbröder och -systrar, tittade hon en gång hastigt och förstulet bort till männens bord — hon uppfångade en skymt av honom, där han stod vid väggen bakom de brinnande vaxljusen på bordet. Han såg på henne.

Måltiden varade länge, med alla minnesbägare — för Gud, Jungfru Maria och Sankta Margareta, Sankt Olav och Sankt Halvard — och böner och sång dessemellan.

Kristin såg genom den öppna dörren att solen var borta; det hördes låt av gigor och sång utifrån vallen, och de unga hade lämnat dryckesborden, innan fru Groa sade till ungdöttrarna att de nu kunde gå ned och leka en stund, om dem lyste.


99