»Vi måste gå nu», sade Erlend strax efteråt, »ty folk vaknar.»
De gingo på yttersidan av gärdsgården genom snåren.
»Har du tänkt på», frågade Erlend, »huru detta vidare skall gå.»
»Det mån I styra med, Erlend», svarade Kristin.
»Din far», frågade han om en stund, »de säga ute i Gerdarud att han är en mild och rättsinnig man. Tror du han blir mycket ovillig att göra om intet det avtalet han träffat med Andres Darre?»
»Far har sagt så ofta att han aldrig ville tvinga oss, döttrarna sina», sade Kristin. »Det är mest det att våra ägor ligga så lämpligt samman. Men far vill nog ej att jag skall mista all glädje i världen för den sakens skull.» Det rörde sig inom henne en aning att så lätt bleve det kanhända icke — men hon undertryckte den.
»Då blir kanske detta lättare än jag trodde i natt», sade Erlend. »Gud hjälpe mig, Kristin — jag tror icke jag kan uthärda att mista dig — nu kan jag aldrig bliva glad, om jag icke får dig.»
De skildes åt inne bland träden, och Kristin fann i gryningen
vägen till den gäldstuga där de som voro från Nonneseter skulle
ligga. Alla sängar voro fulla, men hon kastade en kappa över litet
halm på golvet och lade sig ned fullklädd.
När hon vaknade, var det långt lidet på dagen. Ingeborg Filippusdotter satt på bänken nära henne och sydde fast en pälskant, som rivits loss från hennes kappa. Hon var pratsjuk som alltid.
»Var du i lag med Erlend Nikulausson hela natten du?» frågade hon. »Du skulle allt akta dig litet för den svennen, Kristin — tänker du det skulle väl lika Simon Andresson, om du skänkte din vänskap åt honom?»
Kristin fann ett handfat och började tvätta sig.
»Än din fästman då — hur tänker du det skulle likat honom att du dansade med Munan Stumpe i natt? Man får väl dansa med den man utkoras av en slik kväll — fru Groa hade ju givit oss lov —»
Ingeborg fnös ringaktande:
»Einar Einarsson och herr Munan äro vänner de — han är ju gift och gammal. Ful är han ock men älskvärd och hövisk — se han gav mig till minne av denna natten», sade hon och visade fram ett guldspänne, som Kristin hade sett i herr Munans hatt dagen förut. »Men denne Erlend — ja, han blev ju löst från bannet vid påsktiden i fjor, men de säga att Eline Ormsdotter varit hos honom på Husaby sedan dess — herr Munan säger att han rymt till Sira Jon i Gerdarud, för han vågar visst icke tro sig om annat än han skall återfalla i synden, om han träffar henne igen —»
Kristin gick fram mot den andra — vit i ansiktet.
»Visste du ej det?» sade Ingeborg. »Att han lockat en kvinna från hennes man någonstädes norrut i Hålogaland — och han behöll henne på sin gård trots kungens bud och ärkebiskopens bann
