henne för att hon kommit. Nej, han hade ej varit åt hennes landsända, sedan den natten han låg på Jörundgård, men han hade sport att hon skulle giftas bort, och han önskade henne lycka till. Då bad Kristin att han skulle gå över till kyrkan med henne.
De måste gå ut ur klostret och runt till huvudingången; broder Edvin tordes ej föra henne över gården. Han tycktes på det hela taget mycket försagd och rädd för att göra något som kunde väcka anstöt. Han hade blivit mycket gammal, tyckte Kristin.
Och när hon nu lagt sitt offer på altaret, till den munk som tjänstgjorde som präst i kyrkan, och sedan bad Edvin att han skulle skrifta henne, blev han mycket förskräckt. Det tordes han ej, det hade blivit honom strängt förbjudet att hålla skriftermål.
»Ja, du har kanhända hört om det», sade han, »det var nu så att jag icke tyckte jag kunde neka dessa fattiga stackare de gåvor Gud givit mig för intet. Men jag skulle ju förmana dem att söka förlikning på rätta sättet — jaja — Men du, Kristin, är ju skyldig att bikta för priorn borta hos er.»
»Detta är en sak, som jag icke kan bikta för priorn i klostret», sade Kristin.
»Tänker du det kunde gagna dig något, om du biktar för mig det du vill dölja för din rätte biktfader?» sade munken strängare.
»Kan du icke låta mig gå till skrift», sade Kristin, »så kan du då väl låta mig få tala med dig och rådföra mig med dig om det som trycker mitt sinne.»
Munken såg sig omkring. Kyrkan var tom just nu. Så satte han sig på en kista, som stod i en vrå: »Du får minnas, att ge dig avlösning kan jag ej, men jag skall råda dig, och jag skall tiga med det du förtror åt mig, som om. du sagt det i skriftermål.»
Kristin ställde sig framför honom och sade:
»Det är detta att jag icke kan bli Simon Darres hustru.» .
»Häri vet du att jag icke kan råda dig annorlunda än din prior skulle råda», sade broder Edvin. »Olydiga barn ger Gud ingen lycka, och din far har sett på ditt bästa, det förstår du väl.»
»Jag vet icke vad ditt råd kommer att bli, när du hört mig till slut», svarade Kristin. »Saken står nu så att Simon Darre är för god att gnaga den tomma kvisten som en annan man brutit blomstret av.»
Hon såg munken rätt i ansiktet. Men när hon mötte hans ögon och märkte hur det torra, skrynkliga gamla ansiktet förändrades, blev fullt av sorg och förfäran — då var det som om något brast inom henne, tårarna kommo störtande, hon ville kasta sig ned på knä. Men Edvin hejdade henne häftigt:
»Nej, nej, sätt dig här på kistan hos mig — jag kan icke skrifta dig —», han flyttade sig undan och gjorde plats åt henne; han strök över hennes hand och sade sakta:
»Minns du den morgonen, Kristin, när jag såg dig första gången
118
